Neue Synagoge, Berlin

År 1859 började bygget av den nya synagogan (Neue Synagoge) i Berlin. Den arkitektoniska utformningen, skapad av Eduard Knoblauch och Friedrich August Stüler, utfördes i morisk stil. Bygget varade i nästan 7 år, och i september 1866 öppnades den största judiska templet i Berlin - och i hela Tyskland - slutligen: synagogan hade mer än 3 000 platser. Vidare var detta judiska tempel ett av de vackraste i Europa. På grund av sin östliga moriska stil och likhet med Alhambra är den nya synagogan ett viktigt arkitektoniskt minnesmärke i Tyskland.

Vid mitten av 1900-talet hade den judiska gemenskapen i Berlin vuxit avsevärt. År 1860 bestod den av omkring 28 000 medlemmar. Den enda synagogan vid den tiden, som senare kallades ”den gamla synagogan”, låg på Heidereutergasse, nära Hackescher Markt i stadsdelen Berlin-Mitte, och den hade inte längre tillräckligt med plats. År 1856 köpte gemenskapen en tomt på Oranienburger Straße, i ett bostadsområde med en stark judisk närvaro. Byggnaden ritades av Eduard Knoblauch. Bygget påbörjades efter nedläggningen av den första grundstenen den 20 maj 1859. Efter Knoblauchs död 1865 fortsatte Friedrich August Stüler bygget och färdigställde interiördekorationerna. Den färdigställda synagogan öppnades för det judiska nyåret den 5 september 1866 - 25 Elul 5626 enligt den judiska kalendern. Ceremonin deltog Tysklands dåvarande premiärminister och senare rikskansler Otto von Bismarck i.

Berlin synagogas planlösning bygger på tomtens unika form, som är avlång och vinklad ungefär 15 grader åt höger längs den longitudinella axeln från Oranienburger Straße till byggnadens baksida. Synagogan på Oranienburger Straße är det tidigaste exemplet på en fasad med två torn, kupoler och en tripartit portal. Fasaden mot Oranienburger Straße uppvisar polykromt tegelarbete rikt dekorerat med skulpturala tegelstenar och terrakotta, accentuerat med färgat glaserat tegel. Den treaxliga mittsektionen ramas in av framskjutande sidoavsatser med åttkantiga tornstöd ovanför kupolen. Bakom entrén ändras byggnadens linjesPEL för att matcha tidigare befintliga strukturer. Synagogans huvudkupol, med sina förgyllda ribbor, är ett iögonfallande landmärke. Den centrala kupolen flankeras av två mindre paviljongskupoler på de två sidovingarna. För kupolens form hämtade byggaren inspiration från indo-islamisk arkitektur, där Royal Pavilion i Brighton fungerade som modell.

Till skillnad från den gamla synagogan på Heidereutergasse, höll den nya synagogan gudstjänster enligt ett liberalt rito - det fanns en blandad kör och ett orgelspel. Reformeringen av ritet blev en oundviklig del av integrationsprocessen. Det var nödvändigt att anpassa och optimera judiska traditioner med hänsyn till judarnas förändrade levnadsvillkor och det omgivande samhället. Fram till 1938 innehades posten av den berömda rabbinen Melvin Warschauer, som blev känd för sina övertygande tal; i synnerhet hans sorgesång vid Max Liebermanns begravning blev legendarisk - Warschauer höll talet under Gestapos övervakning vid begravningsplatsen vid Schönhauser Allee. År 1939 flydde Melvin Warschauer till London, där han senare skrev sina memoarer.

Till exempel uppträdde Albert Einstein själv som soloviolinist i synagogan i januari 1930. Sedan 1866 hade Louis Lewandowski, en välkänd kompositör av judisk synagogimusik, arbetat i synagogan. Louis var den första studenten vid Konstakademien som, trots att han var jude, antogs till den preussiska konstakademien. Dessutom blev han senare professor.

En vändpunkt i byggnadens historia var perioden av förföljelse av judar. Under de nationella pogromerna natten den 9–10 november 1938 satte medlemmar av SA eld på den nya synagogan. Chefen för den närliggande polisstationen nr 16, Wilhelm Krützfeld, motsatte sig brandstiftarna och påpekade att byggnaden var listad som ett arkitektoniskt monument. Han tillkallade brandkåren, som lyckades släcka branden inne i byggnaden och därmed räddade synagogan från förstörelse. Som ett resultat blev skadorna begränsade, så från april 1939 till mars 1940 hölls gudstjänster fortfarande där. Idag kan turister, besökare och förbipasserande se en minnestavla på byggnadens fasad som hedrar en individs mod, och 1992 hedrades Wilhelm Krützfeld med ett minnesgrav på den stiftelseförsamlingskyrkogården i Weißensee.

Efter att konsekvenserna av branden avlägsnats användes den nya synagogan återigen för gudstjänster från april 1939. Kupolen var tvungen att målas om med kamouflagemålning på grund av hotet om allierade flygräder. Efter den sista gudstjänsten i den lilla bönesalen den 14 januari 1943 tog Wehrmacht över byggnaden och förvandlade den till ett lager. Byggnaden för den nya synagogan skadades kraftigt efter allierade bombningar under slaget om Berlin, en serie brittiska flygräder som pågick från den 18 november 1943 till den 25 mars 1944.

Efter kriget grundade de få överlevande judarna i staden en ny judisk gemenskap i den administrativa byggnaden vid synagogan på Oranienburger Straße. Det ursprungliga målet var att åter skapa lämpliga förhållanden för det judiska livet i Berlin och å andra sidan förbereda för emigrationen för dem som inte ville stanna kvar. Sommaren 1958 revs de skadade delarna av byggnaden helt på grund av kollapsrisk och omöjligheten att rekonstruera dem. Endast den gatan-vända byggnaden bevarades – som ett monument över krig och fascism.

Det tog hantverkare tre år att restaurera gatufasaden – den 5 september 1991, på 125-årsdagen av templet första invigning, var arbetet slutfört. Ovanför portalen kunde profetan Jesajas ord återigen ses: "Öppna portarna, så att det rättfärdiga folket som håller troen kan gå in." På innergården konstruerades en silhuett av den icke-rekonstruerade synagogan och presenterades som ett skulpturkomplex på marknivå. Svarta granitstenar placerade i en halvcirkel markerar nischen runt toraharkatserna och liknar ett minnesmärke.

I maj 1995 öppnades den nya synagogan för andra gången i centrum av den judiska berlins gemenskap. Den gyllene kupolen, 50 meter hög, blev en symbol för judiska traditioner i staden. Den rekonstruerade framdelen av byggnaden med förhall, rotunda, utställningsrum, representantsal och konferenssal förmedlar nu upplevelsen av judiskt liv och arv. I den högra tornet, i källaren, installerades en mikveh, ett rituellt bad. 

Sedan 1998 har synagogan bestått av en kammarbegrannad bönesal belägen på tredje våningen i den tidigare frambyggnaden. Inom dagens judiska församling i Berlin hålls gudstjänster, principer om jämlikhet mellan män och kvinnor efterlevs, liturgin utförs i en modern och kreativ uppbyggnad, och synagogans medlemmar är redo att delta i utvecklingen och organisationen av gudstjänsterna.

Källor:

https://masimovasif.net/2021/08/08/новая-синагога-в-берлине/}

https://ru.wikipedia.org/wiki/Новая_синагога_(Берлин)}