Synagogan Temple Emanu-El, New York

Judisar var bland de första kolonisatorerna i den nya världen på 1600-talet och flydde från Europa för att undkomma den spanska inkvisitionen. Judendomen utövades dock inte i stor skala i New York förrän på 1800-talet, när en annan våg av pogromer i Europa tvingade hundratusentals judar att emigrera till Amerika. Detta var den andra vågen av judisk migration över Atlanten, då cirka 250 000 judar bosatte sig främst i New York, Baltimore och Cincinnati mellan 1835 och 1855. Under 1840-talet blev Manhattans Lower East Side hem för vågor av immigranter från Europa, som trängde in i närliggande hyreshus. Det var här, i ett rum på andra våningen i en vindbyggnad nära Grand Street och Clinton Street i Manhattans Lower East Side, som 33 judar grundade Emanuel Congregation år 1845. De första gudstjänsterna de höll var mycket traditionella. Templet (som det kom att kallas) flyttades flera gånger i takt med att församlingen växte och blev rikare.

I oktober 1847 flyttade församlingen till en forna metodistkyrka på 56 Christy Street. Församlingen uppdrade till arkitekten Leopold Eidlitz att utarbeta planer för att omvandla kyrkan till en synagoge. Radikala avvikelser från ortodox religiös praxis infördes snart i Temple Emanuel, vilket skapade ett prejudikat och förkunnade principerna för ”klassisk” reformjudendom i Amerika. År 1848 ersattes det traditionella liturgiska språket hebreiska i bönenooklarna av tyska, det språk som församlingsmedlemmarna talade, och med tiden bytte de till engelska. År 1848 installerades en praktfull orgel i templet, och instrumentalmusik, som var förbjuden i ortodoxa synagogor, blev en del av gudstjänsten. Traditionen att kalla församlingsmedlemmar tillToran avskaffades, med undantag för bar mitzvahs, och högtider som Rosch Hashannas firades i en dag istället för två.

Fler förändringar gjordes 1854 när templet flyttade till 12th Street. Den mest kontroversiella var införandet av gemensamma sittplatser, vilket tillät familjer att sitta tillsammans istället för att separera könen på motsatta sidor om mechitzan. Efter långa, upphejade debatter beslutade församlingsmedlemmarna även att fira Rosch Hashanah i endast en dag istället för de vanliga två.

År 1868 uppfördes en ny byggnad i ny-maurisk stil för synagogen av Leopold Eidlitz med assistans av Henry Fernbach i korsningen mellan 43rd Street och 5th Avenue, med en kostnad på cirka 650 000 dollar. Församlingen anställde sin första engelsktalande rabbin, Gustav Gottheil, från Manchester i England år 1873.

År 1888 blev Joseph Silverman den första amerikanskfödda rabbinen att leda gudstjänster i templet. 1870- och 1880-talen innebar ytterligare avsteg från traditionella ritualer. Män kunde nu be utan att bära en kippah över huvudet. Bar mitzvah-ceremonier hölldes inte längre. Union Prayer Book antogs 1895.

Felix Adler, grundare av Ethical Culture-rörelsen, kom till New York som barn när hans far, Samuel L. Adler, tillträdde som rabbi vid Temple Emanuel-El - en utnämning som gjorde honom till en av de mest inflytelserika figurerna inom reformjudismen.

År 1924 blev Lazarus Saminsky templet musikchef och förvandlade det till ett centrum för judisk musik. Han komponerade även musik och beställde verk för templets gudstjänster.

År 1925 hade antalet församlingsmedlemmar tredobblats jämfört med 1895, och under ledning av församlingsordföranden Louis Marshall köpte de John Jacob Astors herrgård på hörnet av Fifth Avenue och 65th Street för att bygga en ny synagoga. Församlingsordförande Marshall citeras som ha sagt: ”Vilka åtgärder som helst som vidtas kommer att bli en vändpunkt inte bara i vår historia utan i livet för den judiska gemenskapen i denna stora stad och kommer att få en viktig inverkan på den amerikanska judendomens framtid. En institution som inte utvecklas blir stillastående, och stagnation innebär andlig död.”

Emanuel Congregation slogs samman med New Yorks Beth-El den 11 april 1927; de anses vara lika föregångare till dagens Emanuel. New York växte också snabbt. Vid mitten av 1920-talet överskuggades templet av nya skyskrapor; det var dags att flyga uppåt i staden. I januari 1926 såldes synagogan från 1868 för 6 500 000 dollar till byggherren Benjamin Winter Sr, som i sin tur sålde den till Joseph Derst i december 1926 för 7 000 000 dollar. År 1927 rev Derst byggnaden för att ge plats åt kommersiell exploatering. Samma år öppnade Emanuel, i sammanslagning med en annan stor stadskongregation, Temple Beth-El, sitt nya hem vid hörnet av Fifth Avenue och 65th Street för samhället på Upper East Side i New York. Vid den tiden var Emanuel den största synagogan i världen. Med ett tempel som rymde fler människor än St. Patrick's Cathedral, beläget bara 10 kvarter söderut, och ritat av judiska arkitekter, gjorde denna majestätiska nyromanska byggnad ett kraftfullt ställtagit: Genom att lämna bakom sig förföljelse och rädsla hade New Yorks judiska befolkning tagit sin plats i det amerikanska samhället och nått de högsta kretsarna.

Under 1930-talet började Emanuel acceptera stora antal judar vars familjer anlänt i fattigdom från Östeuropa, med sig yiddiska språket och ett glödande ortodoxt religiöst arv. I kontrast dominerades Emanuel av välmående tyskspråkiga judar vars liberala inställning till judendomen hade sitt ursprung i Västeuropa, där medborgerlig emancipation uppmuntrat judar att överge många av sina etno-religiösa sedvänjor och anta sina grannars livsstil. För efterkommlingar till östeuropeiska immigranter innebar medlemskap i Temple Emanuel ofta social rörlighet och framsteg i assimileringen i det amerikanska samhället. Vidare hjälpte acceptansen av dessa nya församlingsmedlemmar till att sakta ner eller stoppa - om inte tvinga fram en begränsad reträtt från - den "avvisande" attityd som den "klassiska" reformjudismen uppvisade mot traditionella ritualer.

1997 färdigställdes renoveringsprojektet av Greenwald Hall, vilket inkluderade installationen av målade glasfönster som tidigare prydde kapellet vid Emanuel-Salem Field Cemetery. Herbert and Eileen Bernard Museum of Judaica öppnade 1997. Det är en plats där människor kan lära sig om judisk tradition och kultur i många av dess uttryck och från hela världen. En grundlig restaurering av huvudbyggnaden påbörjades 2003.

Idag är Temple Emanuel ett storslaget exempel på romansk nygotik med bysantinska influenser, och många anser det vara ett av världens vackraste gudstempel. Det kan rymma fler tillbedjare än St. Patrick's Cathedral, som har plats för 2 500 personer. Bland judiska synagogor i världen finns endast Dohány Street Synagogue i Budapest som rymmer sex fler tillbedjare - men Emanuel är större i yta och inre volym.

Inredningen i huvudhelligdomen uppvisar influenser från morisk stil och Art Deco, inklusive varma nyanser av kakel och sten. Predikstolen är dekorerad med kakelmosaiker och handmålade motiv på taket och takvalven. Storslagna blyfönster pryds av bibliska scener, och fönstrens antal och former är betydelsefulla. Arttio långsmala ovala fönster symboliserar Amidah, den dagliga bönen i arttio delar, och det numeriska motsvarande till det hebreiska ordet för liv (chai). Sju smala rundbågefönster symboliserar skapelsens sju dagar såväl som veckans sju dagar. Detta tema och denna design återkommer genom hela helligdomen med menoror på båda sidor om arkivet. Vi påminns återigen om Israels tolv stammar, då det finns åtta mindre spetsiga fönster och fyra högre. Detta återspeglas i Templets massiva entréportar i brons. Helligdomen är överallt fylld med praktfulla föremål gjorda av gjutna och smidda metaller såsom dekorativ brons, stållegeringar, nickel och mässing; arkivet, menororna och ljuskronan i huvudhallen är sådana föremål och är gjorda av keramik med imponerande inläggningar av den berömde metallmästaren Oscar Bach.

Orgeln, som är placerad bakom helligdomens praktfulla metallgaller, sträcker sig över tre våningar och består av tusentals piper, vars längd varierar från en blyerts storlek till hela tre våningar. Orgeln restaurerades och placerades i ett skåp av vackert trä och onyx.

Utöver de slående blyfönstren som pryder väggarna, dekoreras takets övre och sidopartier rikligt med handmålade motiv och rullar, vilket skapar en dramatisk effekt; den rätta kombinationen av helligdomens proportioner och volym, takhöjden, stenens och kakelns skönhet, de otroliga metallfinisherna, blyfönstren och de slående taken – allt tillsammans ger ett praktfullt intryck.

Temple Emanuels 175-åriga historia speglar framgången för judiska immigranter i New York och bortom. Under ett halvt sekel har det som började som en liten bönegrupp vuxit till en stor församling - en framstående företrädare för reformjudismen och en pågående deltagare i vårt lands civila, kulturella och andliga dialog - och templet har blivit känt som ett viktigt arkitektoniskt landmärke.

Källor:

https://www.emanuelnyc.org/about-us/our-history/

https://en.wikipedia.org/wiki/Temple_Emanu-El_(New_York,_1868)

https://synagogues-360.anumuseum.org.il/gallery/temple-emanu-el-5/