De första ägarna från familjen Pizani byggde den på 1400-talet runt tidigare byggnader som redan fanns på platsen, och idag kan man se från kanalstudsidan att den gotiska fasaden är något asymmetrisk. Efter familjen Pizani gick palattset över till familjen Gritti, vars medlemmar bland annat inkluderade en doge, men i slutet av 1800-talet sålde de också sin bostad, och ett hotell öppnade här och bytte ägare flera gånger.
Under mer än sexhundra år återstår ingenting av de ursprungliga 1400-talsinteriörerna utom väggarna, några bevarade målade träbjälkar och minnet av att byggnadens fasad en gång var dekorerad med fresker av Giorgione.
Samtidigt byggdes större delen av byggnaden helt om - rummen blev rymligare och antalet rum minskades till åttiostu, inklusive tio tematiska sviter med namn dedikerade till venetianska sevärdheter, palattsets tidigare ägare och kända hotellgäster, vars autografer finns i den gyllene gästboken, inklusive medlemmar av den brittiska kungafamiljen, Monacos prinsessa, regissören Woody Allen och många andra. Hotellet är också känt för att ha varit en favoritplats för Ernest Hemingway.
Rummens möblemang består delvis av restaurerade möbler från den tidigare interiören (hotellet renoverades senast på 1980-talet) och föremål tillverkade av venetianska hantverkare. Så bredvid rummen ”Pizani”, ”Punta della Dogana” och ”Ernest Hemingway”, med interiörer i stil med lyxig venetiansk rokokko, har hotellet även rum som anspelar på helt olika tidsåldrar och stilar.
En svit är uppkallad efter Peggy Guggenheim, som firade sin åttioårsdag i palattset 1978 - fönstren erbjuder utsikt över museet som bär hennes namn, bokhyllan rymmer en samling konstalbum och väggarna pryds av verk av Picasso och Miró.
Interiören i rummet ”Somerset Maugham” (Maugham bodde också i hotellet under långa perioder) är inspirerad av stilen hos författarens fru, inredaren Syrie Wellcome. Rummet ”La Fenice” har möbler i empirestil och en samling av operainspelningar.
Sviten ”Angelo Donghia”, med möbler designade av den amerikanske formgivaren på 1970-talet, har också ett musikaliskt tema. Den rymmer ett restaurerat Bang & Olufsen-stereosystem och en samling skivor i discostil. Dessutom finns det en cocktailbar för dansfester.
För närvarande bär presidentsviten på The Gritti Palace namnet Ernest Hemingway och innehåller författarens egen klubbåstol.
The Gritti Palace var Ernest Hemingways hem från sent 1940-tal till tidigt 1950-tal. Han bodde på tredje våningen, i ett rum med utsikt över Canal Grande, gondolerna och de ständigt hungriga måsarna. Han skrev många kapitel av romanen ”Across the River and into the Trees” här - en självbiografisk roman där hjälten är en femtio år gammal man och hjältinnan är hans älskade nittonåriga flickvän.
Och det var här som den här kärlekshistorien utspelade sig, precis på terrassen på hotellet Gritti Palace i slutet av 1940-talet: Papa (som alla som kände Hemingway kallade honom) satt vid bardisken med ett glas whiskey och en flaska läsk på bordet. Adriana klev in, och han log. Han var femtiotvå, hon var nitton. Hon blev hans sista kärlek, hans musa; när han träffade henne började han skriva igen efter många års paus, fritt och lätt. Han var Ernest Hemingway, hon var Adriana Ivancich, en aristokrat från en gammal dalmatinsk familj, dotter till en general som tjänat under Mussolini.
Denna historia involverade också Ernests fru Mary, som var beredd att tolerera sin makes affär så länge han fortsatte att skriva; och Adrianas moder Dora, vars glädje inte kände några gränser - hennes dotter hade en förmögen och berömd älskare. Ernest samlade ofta alla tillsammans på Grittis bar för lunch eller en drink.
I januari 1954, sittande vid ett av borden och sippande på sin favorit ”Bellini”, läste han en dödsannons om sig själv i New York Daily Mirror (efter en flygkrasch i Afrika antogs författaren vara död, även om han i själva verket var allvarligt skadad). Men inte ens denna obehagliga nyhet kunde förstöra gamla Hems intryck av den fantastiska staden på vattnet, och beundrande den häpnadsväckande vyn över Canal Grande från terrassen, kallade han Gritti Palace för ”det bästa av stadens magnifika hotell.”
Somerset Maugham besökte The Gritti Palace varje sommar. ”Det finns få saker i livet mer behagliga än att sitta på Grittis terrass när solen, som håller på att gå ner, flödar över den vackra Basilica di Santa Maria della Salute, som nästan ligger mitt emot dig”, skrev författaren åter 1960.
”Du är inte bara ett rum, som i de enorma karavanserajer som byggs över hela världen nu,” skrev Maugham. ”Du är en vän som välkomnas så snart han kliver av sin motorbåt, och när du sätter dig ner till middag vid precis samma bord som du satt vid för ett år sedan, och året innan, och ser att din flaska Soave redan står i isfatet och väntar på dig, så, eftersom detta händer år efter år, kan man inte låta bli att känna sig som hemma.”
Källor:
https://prohotel.ru/review-104955/0/
https://www.admagazine.ru/travels/otel-the-gritti-palace-v-venecii
https://www.gq.ru/travels/oteli-i-znamenitosti-pod-odnoj-kryshej-s-legendoj
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.