De hemska hemligheterna i "Letukis"-garaget

Den 27 juni 1941, i staden Kaunas, på området tillhörande en garagebyggnad, dödades 52 personer. De lokala självförsvarsstyrkorna, kallade ”Vita armbindarna” efter den vita armbinda på deras arm med inskriften TDA (National Labor Guard), skapad av den aktivistiska frontorganisationen LAF under order om tvångsarbete för alla judar i de ockuperade områdena, eskorterade klockan 09:00 judiska män från NKVD:s fängelse till arbete. Bredvid företaget ”Lietukis” garage fanns en kyrkogård där begravningar av dödade LAF-upprorsmän ägde rum. I närheten, på ett hotell, övernattade nyligen frigivna anti-sovjetiska aktivister. Judarna leddes förbi bilgaraget, på vars område det under den sovjetiska eran funnits stallar för den röda armén, varifrån hästgödsel hade lämnats kvar och som nu måste rensas. En anställd som var ansvarig för detta såg kolonnen av judar, sprang fram till den som ledde dem och insisterade på att det skulle vara bra om judarna själva rensade gödsellet. Eskorten gick med på det och beordrade judarna att gå in på garageområdet och rensa gödsellet. När judarna leddes in i garaget, som hade tre stora portar, samlades en stor skara av lokala invånare. Det som hände härnäst utspelade sig på ett förfärdigt sätt. Folket fick inte verktyg för att rensa gödsellet utan tvingades rensa det med sina händer. Naturligtvis framkallade detta ett motstånd. Det är okänt vem som först började slå ihjäl judarna. Men hur det slutade fångades på 17 fotografier tagna av nazisterna Karl Reder och Wilhelm Gunsilius, som filmade pogromen i Kaunas.

Flera litauer från olika samhällsklasser, att döma av deras kläder, samlades runt. De höll pinnar i händerna. De började misshandla judarna. Slag riktades mot olika delar av kroppen. Om en person föll, slog man på hen tills hen reste sig. Några slogs till döds. Här är minnena från en ögonvittne till dessa händelser, Laimonas Noreika. Han var 11 år gammal då:

”I juni 1941, när kriget bröt ut, arbetade min bror och jag i en bokbindarverkstad. När vi var på väg hem vid hörnet av huset från Vytautas Avenue, såg vi människor stå i närheten. Det var förmodligen en liten folkmassa på omkring femtio personer som stannat på trottoaren. Vi närmade oss tillsammans med min bror. Jag var då femton år, min bror var arton. När jag vände mig mot staketet, såg jag ett nätstängsel. Jag lutade mig fram riktigt nära. Det var ’Lietukis’ garage. Tre garageportar stod öppna och gården var full av hästgödsel. Det var så mycket - förmodligen hade tyskarna eller ryssarna hållit hästar i det garaget innan de flydde, och mycket gödsel hade ansamlats. Precis framför mina ögon stod en man klädd i svarta kläder, en ganska intellektuell typ, och en annan man på knä och plockade upp den gödseln. Och den intellektuella mannen slog honom på ryggen med ett järnstång och skrek: ’Norm! Norm! Norm!’ Och den mannen samlade ihop gödsel, gödsel föll från hans händer, och den andra mannen slog honom igen på ryggen med järnstången och skrek igen: ’Norm!’ Jag såg två grupper. En som slog, den andra. Vild skräck. Jag tittade inte ens runt omkring… och den mannen föll och reste sig aldrig mer. Sedan tog en annan en slang som användes för att tvätta bilar och hällde vatten på honom, och han började röra på sig för att resa sig”

… Sedan slog han igen, igen och igen och skrek: ’Norm, norm!’ Tre garageportar öppnades, och där såg jag fallna, livlösa människor. Inne var det mörkt, ingenting var synligt. Vissa människor stod vid portarna, andra låg ner. Levande? Inte levande? Livlösa. Levande? Jag fick intrycket av att alla – både de som slog och de som slogs – var i kostym, intellektuella människor, inte arbetare. Jag såg inget blod, bara gödsel och en vattenström. Det fanns inga anhängare eller demonstranter i folkmassan, alla tittade bara vid det staketet. Konstigt. Vi var där i tio minuter, kanske mer… Sedan tog min bror tag i mina axlar och drog bort mig från det staketet, och vi gick hem.”

Från vittnesmålen är det tydligt att endast en litauisk man dödades, Juozas Surmas.

Han tog en tung spak, och när offret redan var trött på att plåga de andra eller inte längre kunde resa sig, närmade han sig och delade ut dödliga slag. När han blev trött satte han sig på en stol och vilade.

Det finns dock vittnesmål om judar som också dödades efter lunchen, men med samma resultat. Ett vittne – en tysk – beskrev handlingarna hos den andra mördaren:

".På vänster sida av den stora gården fanns en grupp män i åldrarna 30 till 50 år. Det var omkring 45–50 personer. Dessa personer hade drivits dit av vissa civila. Dessa civila var beväpnade med gevär och bar armband. En ung man (han var litauisk) i 16-årsåldern, med upprullade ärmar, var beväpnad med en järnspak. En person från en närliggande grupp fördes till honom, och han dödade honom med ett eller flera slag i baksidan av huvudet. På detta sätt dödade han alla 45–50 personer på mindre än en timme. Efter att alla var döda lade den unge mannen ner spaken, hämtade en dragspel och klättrade upp på kropparna av de döda i närheten. Stående på högen spelade han Litauens nationalsång. Beteendet hos de civila som stod omkring, bland dem kvinnor och barn, var ofattligt – efter varje slag med spaken applAuderade de, och när mördaren spelade den litauiska nationalsången hängde folkmassan på."

Från vittnesmål från den tyske mannen som filmade händelserna och många ögonvittnesberättelser kan jag dra två slutsatser. Den första litauiske, beskriven ovan, dödade de judar som förts dit för att rensa bort gödsel. Och senare dödade den unge litauiske, beskriven av den tyske mannen, med samma spak de judar som pogromisterna förde till garaget efter lunch. Därför är det logiskt att anta att det fanns två mördare, och på fotografierna och enligt vittnesmål ligger kropparna i grupper på olika platser.

Oavsett om detta är sant eller ej, så dödades 52–60 litauiska medborgare av judisk härkomst i garaget i ”Lietukis”. Efter avrättningarna ställde deltagarna upp en efter en i en hög och började tvätta sig under strålen från en brandpost, som tidigare hade använts för att vattna de judar som förlorat medvetandet under beatingen. Detta andra pogromen, efter att judarna dödats i garaget, fortsatte vidare. Under lång tid hördes fortfarande ropen från döende judar i staden. Denna episod i Litauen anpeers som den huvudsakliga källan när man talar om pogromerna i Kaunas.

Men det finns också en annan version, som Dr. Arvydas Anušauskas publicerade på den litauiska webbplatsen "Express Week". Den säger att det andra pogromet kan ha provocerats av nazisterna, i synnerhet av den tyska säkerhetstjänsten i Kaunas, Brigadeführer SS Franz Stahlecker. Efter pogromet erbjöd Brigadeführer Franz Stahlecker, Stahleckers högra hand, judarna att flytta till getton i Kaunas på grund av de förfärdiga pogromer som utförts av lokalbefolkningen. Anušauskas kopplar samman namnen på mördarna som dödade i garaget, närmare bestämt: Juozas Surmas, som stannade över natten med aktivister från fängelset, Matjukas - från tryckeriet "Spindulis", och tre andra som kan ha kommit från kyrkogården, med den tyska säkerhetstjänsten. Och det faktum att alla fem var i "riffel"kompanierna i Šimkus och Norkus-avdelningarna, som bildades senare. De tyska fotografernas vittnesmål tyder på att bilderna måste ha tagits från en viss vinkel. En tysk officer förbjöd dem att filma. En intressant detalj: tre fotografer filmade. Men endast två avgav vittnesmål; Reder fick sin kamera borttagen, och Gunsilius fick helt enkelt inte se sin rygg. Från detta kan man dra slutsatsen att filmningen inte var avsedd för allmän visning utan som en rapport på det arbete som utförts. Anušauskas inofficiella personliga undersökning leder till slutsatsen att om det första pogromet provocerades av LAF, så provocerades det andra pogromet av nazisterna själva för att tvinga judarna att flytta till getton. Det finns naturligtvis inga bevis för detta, bevisen är kringresande, och ingen officiell utredning genomfördes av den litauiska sidan.

Källor:

Maxim Vladimirovich Sobolev: Hur det var