Grassagården

Namnet på grinden tillhör två personer som anländer sent i berättelsen. Olof Christian och Wilhelmina Grass flyttade in i fastigheten på Kvarngatan 1793 och öppnade en krog där. Vid den tidpunkten hade det nordöstra boningshuset redan stått i omkring 180 år.

Grassagården är en borgargård - ett borgarhem, en handelsmans eller hantverkarens arbetsplats i centrala Sverige, som var en delvis bostad och delvis arbetsplats. Tusentals av dessa fyllde en gång svenska städer. Väldigt få finns kvar, och ännu färre överlevt där de ursprungligen byggdes. Grassagården är en av de få som aldrig flyttats, monterats ner för ett friluftsmuseum eller byggts upp på något mer praktiskt ställe. Den ligger på sin ursprungliga tomt, nära Strängnäs väderkvarn.

Layouten är själva poängen. Fyra sidor omsyrjer en inre gård, och varje sida hade en olika funktion. I norr står två boningshus som byggts ihop till en sammanhängande länga. Österut ligger ett gårdshus med boningsrum och brygghus. Västra längan är ett vagnslider och uthus - transport- och förrådsdelen. Söderut ligger ett visthus,skaffer och förråd där maten förvarades.

Allt är timrat och i huvudsak beklätt med locklistpanel - vertikala bräden med smalare lister som täcker skarvarna, den svenska standardlösningen för att hålla väder ute från en timmervägg. Det är rödmålat med sadeltak täckta av enkupigt tegel. Denna kombination är så vardagsaktuell i Sverige att det lätt kan vara svårt att ana hur mycket av det här som är genuint gammalt snarare än en senare imitation.

Byggnadshistorien följer tre tydliga stadier. Det nordöstra boningshuset kom först, förmodligen i början av 1600-talet. Sedan, i början av 1700-talet, restes resten av gården - längorna som förvandlade ett enskilt hus till en inhägnad gård. Visthuset var den sista biten och byggdes först efter att familjen Grass flyttade in 1793, tillsammans med en tillbyggnad på gårdshuset i öster. Så visthusboden, den del av gården som man ofta antar är äldst, är i själva verket den nyaste.

Vad källorna inte berättar är hur Grassegårdens krog såg ut på insidan, vem som drack där eller hur länge paret drev den. Namnet har dock klistrat fast. Det har överlevt varje annan ägare som fastigheten haft, vilket är en sorts ödmjuk odödlighet: två krogägare vars efternamn nu är det officiella namnet på ett skyddat byggnadsminne.

Strängnäs kommun har ägt fastigheten sedan 1917. Den 23 september 1983 förklarade länsstyrelsen i Södermanland den till byggnadsminne - Sveriges starkaste form av kulturmiljövård för enskilda byggnader. Det är just denna beteckning som hindrar panelen, teglet och gårdsplanen från att tyst moderniseras.

Idag finns det ett kafé på gården. Under sommaren används gården för teater- och musikevenemang, vilket är en rimlig andra karriär för en yta som ursprungligen utformades så att vagnar, bryggning, matlagning och sovplatser alla skulle kunna finnas inom några meter från varandra. Den lokala hembygdsföreningen Strängnäs gille anordnar guidade visningar av byggnaderna.

Det är värt att gå hela varvet runt de fyra längorna istället för att stanna vid caféborden. Från gården kan man läsa av hela sekvensen: hörnet från början av 1600-talet, expansionen i början av 1700-talet som stängde inne torget, och tillbyggnaderna efter 1793 som familjen Grass betalade för. Tre sekler av byggnadsbeslut, alla synliga från en och samma plats, på mark som aldrig har störts.

Vattenkvarnen bredvid gör kombinationen uppenbar - säd, bröd, öl, en krog. Kvarngatan betyder Kvarnvägen. GatuNamnet, kvarnen och brygghuset i den östra längan tillhör alla samma lilla ekonomi, och planlösningen i Grassagården är ett diagram över hur det fungerade.