Pierre des morts, även känd som Pierre aux fées, är en dolmen belägen nära byn Saint-Ange i Reignier, Frankrike. Det är en arkeologisk plats som dateras till neolitikum, omkring 3200 till 2800 f.Kr.
Platsen ligger i ett moränområde där stora stenar lämnats kvar av retirerande glaciärer. Dolmen Pierre-aux-Fées nämns första gången 1819 som ett druidiskt altare, även om den troligen är mycket äldre. Platsen tycks ha varit delvis täckt av resterna av en tumulus.
Dolmen är vänd mot öster och består av ett stort bord som bärs upp av tre ortostater. Bordet är gjort av Mont-Blanc-granit och mäter 4,90 meter i längd, 4,30 meter i bredd och upp till 1,20 meter i tjocklek, med en total volym på 15,04 kubikmeter. Bordets inre yta har jämnats ut och djupa fåror kan anas, vilka kan ha använts för något rituellt syfte.
De fyra ortostaterna är omkring 2 meter breda, med höjder som sträcker sig från 1,60 till 1,85 meter, och tjocklekar mellan 0,35 och 0,85 meter (västra pelaren). Alla ortostater har en rektangulär kant som har jämnats ut. Nord- och sydpelarna har en vertikal fåra på sin inre yta, vilken kan ha använts som gravkammare.
Skolan Pierre-aux-Fées i Reignier är uppkallad efter dolmen. Tre pelare saknas på den norra, södra och östra sidan. De saknade pelarna, som kan ha varit av stor storlek, återfanns vid ett okänt tillfälle utan att strukturen kollapsade. En liten, fyrkantig block ligger i mitten av kammaren.
Två långa, platta skivor, 3,10 m och 2,80 m långa, är synliga öster om strukturen. De utbuktande sidorna på dessa skivor är ett resultat av stenens naturliga klyvning snarare än avsiktlig formgivning. De övre kanterna på dessa skivor är oregelbundna och tycks inte ha använts som pelare för att stödja ett bord. De kan istället ha varit antenner, en vanlig konstruktionstyp i dolmer i Jura och Valais.
Flera massiva stenplattor ligger platt på de västra, södra och norra sidorna. På de södra och norra sidorna verkar de vara i linje med respektive öst-västlig och öst-sydostlig/väst-nordvästlig axel och kan vara rester av en fasad. En platta på den södra sidan har en oval spår som skapats genom bankande, vilket kan föreställa en polerad yxa.
Takplattan, de tre stötestenarna och två platta plattor på marken är gjorda av Mont-Blanc-granit (protogin), medan de andra plattorna har varierande ursprung. Platsens arkitektur har inte genomgått några betydande förändringar sedan mitten av 1800-talet, men marken har genomgått en schaktning på mellan 0,30 m och 0,60 m. Dessa anpassningsarbeten utfördes efter platsens klassificering och syftade till att förbättra monumentets synlighet.
Källor: Wikipedia, OpenStreetMap, Wikidata, Wikimedia Commons
Skriven av Nicolo Ciampini
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.