Temple Bar Gate: Vad gör denna port så speciell?

Temple Bar Gate, den huvudsakliga ceremoniella ingången till City of London, har en ganska ovanlig historia. Ursprungligen uppfördes en fysisk barriär över en genomfart för att reglera handeln in i staden, belägen intill det område som kallas Temple. Den låg strategiskt placerad längs den historiska kungliga ceremoniella rutten mellan Tower of Londons palats och det gamla Westminsterpalatset, samt från Westminster till St Paul's Cathedral. Vägen öster om baren inne i staden var Fleet Street, medan vägen västerut i Westminster var The Strand.

Under olika perioder förknippades Temple Bar med olika byggnader. Under medeltiden var det troligen endast en kedja eller ett stångsystem mellan stolpar. Därefter följde mer substantiella strukturer med valv. Tyvärr är källorna från den tiden knappa, och det är svårt att avgöra den exakta karaktären och utseendet på de tidiga barriärerna. Det är dock känt att Temple Bar vid 1351 huserade ett litet fängelse. Det tidigaste dokumentet som stödjer detta är från 1327.

År 1669, efter den stora branden i London, byggdes porten om på uppdrag av kung Karl II och tillskrivs sir Christopher Wren. Byggnationen leddes av Thomas Knight och Joshua Marshall, och John Bushnell uthustade statyerna på porten. Porten är en tvåvåningsbyggnad med ett brett centralt valv för vägtrafik och smalare valv för fotgängare. Statyerna på porten firar Stuartmonarkins återkomst 1660. Under 1700-talet ställdes huvudena på dömda förrädare upp på portens tak.

Efter att Wrens port rivits 1878 restes Temple Bar Memorial (med en dragonsymbol för London och statyer av drottning Victoria och Edvard VII) för att markera platsen. Wrens valv bevarades och restes upp igen 2004 inne i City of London, på det ombyggda Paternoster Square bredvid St Paul's Cathedral.

I september 2022 invigdes den bevarade Wren-porten och en intilliggande byggnad officiellt av hertigdomen av Gloucester som hemvist för Worshipful Company of Chartered Architects.

Källor: Wikipedia, OpenStreetMap, Wikidata, Wikimedia Commons