Från hovets operor till publiken

Drottningholms slottsteater är en operahus belägen vid Drottningholms slott i Stockholm, Sverige. Det är en av de få teatrar i Europa från 1700-talet som fortfarande används som teater med sin ursprungliga scenteknik. Den första teater som byggdes på Drottningholms område uppfördes på begäran av drottning Lovisa Ulrika av den tyske mästerbyggaren Georg Greggenhofer 1718 eller 1719. Teatern öppnade 1754 och tog emot en ny grupp franska skådespelare, Du Londel Troupe, som had anställts av hovet ett år tidigare och som skulle använda teatern fram till 1771.

Truppen använde teatern under sommarmånaderna för att visa fransk teater och italiensk opera för drottningen och hennes hov. När den ursprungliga teatern brann ner den 27 augusti 1762 under framförandet av en komisk opera, beslöt drottning Lovisa Ulrika snabbt att bygga upp en ny teater för hovet vid Drottningholms slott och beställde ett nytt operahus av Carl Fredrik Adelcrantz. Arbetet med byggnaden påbörjades 1764, och den omfattade slutligen teatern samt en serie mindre kammare utanför huvudsalen för att hysa hovmedlemmar som inte bodde i slottet, inklusive Adelcrantz, nöjesmästaren, de adliga kammartjänarna, teaterns skådespelare och personal samt unga aristokrater.

Den byggnad som Adelcrantz skapade var arkitektoniskt ovanlig på flera sätt. Mest anmärkningsvärt är att även om teatern var avsedd att efterlikna Versailles konstnärliga stil, tvingade de svenska statskassans brist på medel fram en mycket sparsamare stil. Byggnadens exteriör är mycket enkel i jämförelse med andra palatsteatrar, i stil med en herrgård utan några yttre tecken på att det finns ett operahus på insidan. Interiören, som dekorerades av Adrien Masreliez, använder trompe l'oeil, papper-massa och stuckatur för att imitera dyrare material som marmor och guld.

Teatern är även arkitektoniskt ovanlig i sin form, då auditoriet är format som ett T med de två tronerna för de regerande monarkerna placerade i T-ets tvärbeam framför scenen, medan resten av hovet satt på träbänkar. Scenen är också ovanligt djup, 8,2 × 17,4 meter, vilket hjälpte scenograferna att skapa optiska illusioner av stora avstånd på scenen. Efter att teatern byggts upp igen efter branden användes den varje sommar av hovet fram till 1771, då den franska teatergruppen upplöstes.

Teatern förblev oanvänd fram till 1777, då drottning Lovisa Ulrika gav den till sin son, Gustav III. Kungen var intresserad av teatern och anlätte en teatergrupp för att föra upp föreställningar i den. Fransk och italiensk teater fortsatte att spelas, men Gustav III uppmuntrade svenska berättelser och språk. Efter kung Gustav III:s mord 1792 användes teatern som förråd för Drottningholms slott outnyttjade möbler. Teatern upptäcktes åter av Agne Beijer 1921 och bevarades med kungligt tillstånd.

Elektriskt ljus installerades i teatern 1921 och mindre förändringar gjordes i byggnaden. Teatern återöppnade den 19 augusti 1922, men föreställningarna var begränsade till enstaka uppvisningar mellan 1922 och 1935. Teatern började visa säsongsföreställningar 1935, och 1951 blev Kungliga Operan det permanenta ensemblen som uppträdde på Drottningholms slottsteater. Kungliga Baletten anslöt som partner till Operan 1953.

Källor: Wikipedia, OpenStreetMap, Wikidata, Wikimedia Commons