Tomten vid den moderna adressen Kamennoostrovsky Prospekt, 44b, tillhörde i början av 1890-talet den franska undersåten Gone, som planerade att bygga en tvåvåningsbyggnad där för produktion av konstnärliga bronsföremål. På 1890-talet övergick fastigheten till Cornet Stobeus. I början av 1910 köptes marken av Emir Said Abdulahad-khan, som beslutade att bygga ett hyreshus på den. Före revolutionen hade Bukhara status som vasallstat till det ryska kejsardömet, men emirerna styrde det som absoluta monarker. Det ryska protektoratet accepterades 1868, men det ryska kejsardömet blandade sig inte i de inreangelaffärerna i emiratet Bukhara och khanatet Chiva (nuvarande Uzbekistan och Turkmenistan), utan kontrollerade endast utrikespolitiken. Emiratet gav ut sin egen valuta, hade en armé och hade diplomatisk representation i Sankt Petersburg.
Emiren lämnade ett märkbart avtryck i Petersburg: han finansierade byggandet av katedralmoskén, en ljus och exotisk religiös byggnad som reste upp sig i nära anslutning till stadens hjärta – Peter och Pauls fästning. Beställaren dog i december samma år av en obotlig njurssjukdom; projektet fortsatte av hans arvinge Said Alim-khan. Bukharas sista emir, Said Mir Muhammad Alim-khan, föddes 1880. Vid tretton års ålder skickades han till Sankt Petersburg för att studera statsförvaltning och militära frågor och utbildades vid Nikolaevs kadettkorps. År 1896 återvände han hem efter att ha fått bekräftelse från Ryssland på sin status som arvinge till Bukhara.
Efter sin fars död besteg han tronen i december 1910. Hans regeringstid lovade att bli reformistisk: emiren förklarade att han inte skulle acceptera gåvor och förbjöd tjänstemän att ta emot mutor eller använda skattemedel för personliga ändamål. Men snart förlorade reformstö बोलarna och förvisades till Moskva och Kazan, och emiratet återgick till de gamla vägarna.
Emirens hus på den moderiktiga Kamennoostrovsky Prospekt drar till sig uppmärksamhet med sin monumentalitet och orubbliga storhet. Konsthistorikern Sablin bedömde byggnaden enligt följande: "En kuriositet är naturligtvis det faktum att den marionettliknande östliga härskaren ville se sitt 'palats' byggt i 'stil' med ett italienskt palazzo, snarare än orientaliserat som en moské."
Fasadens centrala del fångar blicken med trespoliga valv som är staplade på varandra. Kolonnerna som separerar valven i det nedre planet är medvetet tunga - deras skaft tycks ha passerat genom stora fyrkantiga block, kopplingar. Eleganta kolonner i det andra planet dekorerar en djup loggia med tre valv. Valven öppnar sig mot innergården, vars rymd flyter samman med den livliga huvudgatan som sträcker sig framför huset.
Det är beklagligt att detta hus, på grund av sina beståndsdelars stora skala och sin imponerande framtoning på avstånd, byggdes på en relativt smal aveny. Men ett sådant fenomen var inte ovanligt i det täta, förrevolutionära Petersburg urbana tyget.
Interiörens stuckaturer, golvplattor och andra dekorativa element är bevarade och skapar bilden av ett välbärgat storhus.
Fasaden är ansluten till fem vingar som bildar två innergårdar. Till skillnad från många andra hyreshus är emirns hus vingar mot innergårdarna minst lika uttrycksfulla utformade som den som vätter mot avenyn. Fasaden är visuellt delad i två delar - sockeln med kraftig rustik och massiva halvpelare, samt de lättare våningarna ovanför. Arkadens övre del är dekorerad med tre valv i korintisk ordning. Fasadbeklädnaden är gjord av dolomitmarmor från Shishim-fyndigheten i de mellersta Uralbergen. Krichinskijs projekt kunde inte helt förverkligas på grund av utbrottet av första världskriget - för att påskynda bygget togs den planerade balustraden längs tredje våningen bort, och vissa pelare gjordes i trä istället för marmor.
Strax efter oktoberrevolutionen flydde Said Alim-khan till Afghanistan. Emiren fick aldrig bo i huset på Kamennoostrovsky. Tre av hans söner stannade kvar i Ryssland. Två av dem dödades senare, och den tredje, Shokhmurad, förnekade sin far 1929, tog efternamnet Olimov och gick med i den röda armén. På 1960-talet undervisade han till och med vid Frunze militärakademi.
I mars 1917 huserade byggnaden det 1:a maskingevärsreservregementet i Petrograds garnison; senare gjordes huset om till sovjetlägenheter. Krichinski bodde i lägenhet nr 4 fram till 1923. Strax efter hans död upptog en högPLACERAD bolsjevik (enligt en version - kaptenen på ”Aurora”) lägenheten med sin familj och sina tjänare; lägenheten blev snart en kommunal lägenhet. Bland husets kända boende fanns obstetrikern Dmitrij Ott och fysiologen Marija Petrova.
Sedan 1920-talet användes huset som kommunalt bostadshus, och interiörerna och trapphusen lider av betydande skador. Redan på 1990-talet slogs marmorbakstoder ner, väggmålningar täcktes med graffitier, och stukkatur samt dekorativa träelement (pedestaler, räcken, dörrar) skadades allvarligt.
Fram till 2020 förblev lägenheterna i den vänstra entrén gemensamma, medan den högra delen av huset delades upp i privata lägenheter.
Stadsmyter förknippade med emirns hus porträtterades i filmen ”Kommunalka” regi Vladislav Vinogradov, som filmates i byggnaden 1993.
Det totala värdet av Bukharas emirers förmögenhet var omkring 150 miljoner guldrubel enligt dåtidens växelkurs. När Röda armén tog över emiratet utrustade Said Alim en karavan, och guldet gömdes någonstans i Gissarbergen. Han själv begav sig ut på ett militärprojekt med endast två hästar lastade med guld. Med dem gav han sig av mot Afghanistan. Det sägs att på 1930-talet regelbundet korsade fanatiker gränsen mellan Sovjetunionen och Afghanistan i försök att återlämna skatterna till emiren, men de lyckades aldrig. Denna skatt har inte hittats än idag. Och i det revolutionära Leningrad föddes en legend om att emiren på något sätt lyckades gömma alla sina skatter i huset på Kamennoostrovsky. Många generationer av misslyckade skattsökare har betraktat detta hus med hungriga ögon.
Den andra legenden, som ännu inte har bekräftats, är troligtvis sann. Leningradborna trodde att moskén och emirns hus var sammankopplade med en underjordisk passage, som förmedades tillåta Bukharas härskare att gå till bön utan några hinder och när som helst på dygnet. Det finns inga dokumentära bevis för existensen av en underjordisk passage som är över en och en halv kilometer lång, men en av Krichinskys släktingar hävdade att en sådan passage måste finnas. Och de som bodde i de gemensamma lägenheterna i det lyxiga huset på 1930-talet mindes hur de som barn lekte scout i en lång tunnel som ledde någonstans från källaren.
År 2023 släpptes den experimentella filmen ”Winter, Spring 21-22”, vars del av händelseförloppet ägde rum i emirns hus.
Källor:
https://ru.wikipedia.org/wiki/Дом_эмира_Бухарского
https://xn--c1acndtdamdoc1ib.xn--p1ai/kuda-shodit/mesta/dom-emira-bukharskogo/
Popov Alexander: Två Sankt Petersburg. En mystisk guide
Skriven av Jermaine
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.