Sjukhuset från 1100-talet

Maladrerie Saint-Lazare de Voisinlieu, doldt i det franska landsbylandskapet, kan verka anspråkslöst, men dess historia sträcker sig över århundraden av maktkamper, privilegier och mysterier. Detta spetalssjukhus, som var i drift fram till 1700-talet, är det enda kvarvarande exemplet på elva medeltida sjukhus som byggdes i Beauvais stift. Det som gör denna plats så unik är dess dubbla liv - i det ena skötet var det en religiös institution som erbjöd vård och skydd till spetaliska, och å andra sidan var det en av de främsta jordägarna i Beauvais, tack vare otaliga donationer och arv.

Det användes som förvaringsplats för jordbruksredskap under den franska revolutionen och tjänade senare som militärförläggning under första världskriget. Sjukhusets grundstenar kan spåras tillbaka till 1100-talet, där det första kända dokumentet rörande Maladrerie Saint-Lazare i Beauvais är en donation av ett hus från en Beauvais-borgare till kyrkan Saint-Lazare år 1131. Som en kritisk punkt för att förstå platsens ursprung visar detta datum att borgerskapet donerade hus, marker och andra tillgångar för att upprätthålla sjukhusets drift.

Institutionen förvärvade snabbt privilegier såsom skattebefrielser och rätten för mästaren attskipa rättvisa på sina marker. Sjukhusets administration var ofta en konfliktpunkt. Mästaren av Maladriere Saint-Lazare, som ansvarade för anläggningens förvaltning, var en mäktig figur i det medeltida samhället - hans position betraktades ibland som ett kungligt uppdrag och ibland som en religiös titel. Denna gåta ledde ofta till maktkamper mellan kyrkliga myndigheter, kommuner och kungahus som försökte ta kontroll över mästarämbet.

Hospitals härskaren var i regel en kanoniker som valts av katedralens kapitel. Sjukhusets patienter, som kom frivilligt, tillhörde vanligtvis alla samhällsklasser: adelsmän, prästerskap, borgare, arbetare och tjänstefolk. När de väl blivit förklarade som spedalske av behöriga myndigheter integrerades de i sjukhusets gemenskap, där de fick mat, husrum och vård. Den exakta naturen av sjukdomen var inte känd vid den tiden, men symtom som missbildande hudlesioner, hårförlust och till och med svåra neurologiska manifestationer var vanliga.

Sjukhuset stängdes på 1700-talet och såldes så småningom som statlig egendom under den franska revolutionen. Byggnaderna användes sedan för jordbruksändamål fram till slutet av 1900-talet. Under 1800-talet blev platsen en sevärdhet för turister och arkitekturspecialister, och 1862 publicerade doktorn Eugène Woillez en bok om Maladrerie Saint-Lazare, vilket ledde till dess första klassificering som 'Monument Historique'.

Platsen avregistrerades som 'Monument Historique' 1888 på grund av brist på restaureringsarbete. Sjukhuset skonades dock från betydande skador under andra världskriget, och restaureringsarbete inleddes på platsen under 1970- och 80-talen. Idag kan besökare utforska resterna av sjukhuset, som nu är ett kultur- och turistcentrum öppet året runt.

Källor: Wikipedia, OpenStreetMap, Wikidata, Wikimedia Commons