Förlorad fästning på Cresta del Gallo: Ett 300 år gammalt mysterium

Los Garres Castle är en romersk fästning från senantiken som ligger på de norra sluttningarna av bergskedjan Cresta del Gallo, i området Quijal de La Vega i den murcianska kommunen Los Garres i Murcia, Spanien. De tidigaste bevisen på mänsklig verksamhet på platsen dateras till 100- och 200-talen e.Kr, kännetecknade av en gles bebyggelse på kullen där inga betydande strukturella rester har identifierats. Arkeologiska undersökningar har avtäckt fragment av terra sigillata-keramik, inklusive former av African Red Slip Ware såsom Hayes 12 (en kanaliserad skål som möjligen härstammar från 100-talet e.Kr.) och Hayes 23 (daterat till mitten av 100-talet till början av 200-talet e.Kr.), vilket utgör endast omkring 6,7 % av det totala fyndet av sigillata och tyder på en begränsad närvaro under romersk tid, sannolikt kopplad till tillfällig eller säsongsbetonad användning.

Fästningen av Los Garres Castle, särskilt akropolismurarna, representerar en betydande vändning mot en militär utveckling under den senromerska perioden och uppfördes under 500-talet e.Kr. Denna konstruktion kom efter tidigare civil infrastruktur, inklusive vattenreservoarer från slutet av 300-talet till början av 400-talet e.Kr. Arkeologiska bevis tyder på att murarna byggdes direkt på berggrunden med hjälp av rektangulära eller kvadratiska uthuggna nischter i sten, arrangerade i ett trappstegslikt mönster för stabilitet, med fasader bestående av huggen och putsad sten sammanFogad med kalkmurbruk och inlockad med en blandning av kalk och stenras.

Uppförandet av dessa murar krävde förstörelsen av en reservoar från 300-talet (Balsa nº2) för att ge plats åt en portgång, medan två andra (Balsas nº1 och nº4) medvetet lämnades kvar utanför perimetern, vilket understryker att försvarsbehov prioriterades framför vattenkapacitet. Denna befästning från 500-talet återspeglar troligen ett bysantinskt inflytande, vilket stämmer överens med perioden av bysantinsk militär aktivitet i sydöstra Hispania efter återerövringen år 552.

Strategiskt placerat nära Garruchalpasset utgjorde Castillo de los Garres en del av ett bredare försvarsnätverk som skyddade regionen Campo de Cartagena mot visigotiska framryckningar. Fortifikationen kontrollerade tillträdesvägar och tjänade sannolikt till att säkra den lokala hispanoromanska befolkningen i områden utanför visigoternas direkta kontroll. Bosättningen i Castillo de los Garres fortsatte in i den visigotiska perioden, och arkeologiska fynd tyder på en ihållande användning fram till åtminstone början av 600-talet, även om platsens betydelse gradvis avtog från 500-talet och framåt.

Källor: Wikipedia, OpenStreetMap, Wikidata