Ukmergė – Litauens mest judiska småstad utan judar

Ukmergė - en liten stad mitt emellan Vilnius och Panevėžys - kan vara ett slående exempel på ett välbevarat judiskt förflutet. Här består praktiskt taget hela stadskärnan av tidigare judiska hus, butiker, skolor och bönestunder. Trots detta bor exakt noll judar här idag. Det är överraskande och paradoxalt att gå igenom det, se dess rika judiska arv, och inse att det inte har funnits en enda jude här på 70 år.

Precis vid ingången till staden från Vilnius-hållet kan man se ett enormt tomt område. Detta är den gamla judiska kyrkogården. Nu påminner endast en stor minnessten med en Davidsstjärna och några mirakulöst välbevarade gravstenar om den. Den förstördes 1960. Sedan, som i många andra sovjetiska städer, användes judiska gravstenar som kvalitetsbyggnadsmaterial. Angreppssättet var lika rationellt som det var häartlöst. Dessa kyrkogårdar var ändå till ingen nytta för någon, eftersom ingen besökte eller ihågkom de avlidna där. Under sovjettiden var det inte kutym att minnas folkmordets offer.

Ukmergė var en gång en typisk judisk stad, även känd under namnet Vilkomir. Före första världskriget nådde den judiska befolkningen här upp till 70 procent och översteg 10 000 personer. Litauer utgjorde för övrigt då inte mer än sex procent av stadens befolkning.

År 1935 var den judiska befolkningen i Ukmergė 8 000. Den 25 juni 1941, när staden erövrades av tyskarna, hamnade många judar som flydde från västra Litauen här fast under sin flykt österut. Litauer började omedelbart attackera judiska hem, förstörde och dödade. De tvingade grymt 80-årige kemisten Joseph Shalkan att springa bakom en vagn dragen av en vild häst och band fast honom vid den. När Dr. Aaron Cohen lämnade sjukhuset för att återvända hem, blev han skjuten mitt på vägen.

Den dag staden erövrades dödades två tyska soldater, till synes av avträdda kulor. Denna händelse ledde till nya pogromer. När de två soldaterna begravdes på huvudtorget i stadskärnan anklagades judarna för att ha skjutit på soldaterna.

Respekterade judar och samhällsledare arresterades som vittnen. Tyska soldater gick in i det judiska sjukhuset (Bikur Cholim) och omringade tvångsmässigt läkare och sjuksköterskor. De arresterade också rabbiner, advokater och offentliga personer. Alla fördes till det lokala fängelset under hot och slag. Efter det fördes de med tvång till ett stort sandigt område intill en av de kristna kyrkogårdarna, där de alla brutalt mördades. Ledarna och instigarna bakom dessa mord var den lokala chefen för hemligpolisen, Matias Paskivicius, ingenjören Vatcios Daviakus, föraren Zivulianios, som talade flytande jiddisch, och Lalabiuda från den polska delen av staden. Paskivicius stakk personligen judar med sax; Daviakus styckade på kropparna av judiska lärda med en yxa; och Zivulianios kastade levande människor i diken. Polacken Lalabiuda tog njutning i att doppa sina händer i judiskt blod.

Under den första veckan av den tyska ockupationen arresterades 200 judar för anklagelser om samarbete med kommunister under två år av ryskt styre. Invånare uppmuntrade mördarna, och fredagen den 4 juli 1941 fördes 200 judar till Pivonys-skogen nära byn Pasalina, 3 km från Ukmergė, där de mördades och begravdes. I mitten av juli stoppade litauer 12 judiska flickor i stadskärnan, torterade dem brutalt och dödade dem sedan. I början av augusti 1941 utfärdade tyskarna en order om att alla judar skulle lämna sina hem och flytta till ett getto beläget i ett fattigt kristet grannskap mellan Bolnik- och Nikukar-gränderna, som leder till Sekutnai-floden (Unteren Wasser). Gettot var inte inhägnat utan bevakades av beväpnade litauer.

Varje dag fördes judiska män och till och med unga kvinnor bort för olika tvångsarbetsuppgifter, där de grävde avlopps diken i olika delar av staden och omgivningen. Tyskarna avsåg inte bara att tvinga judarna att arbeta, utan utnyttjade även varje möjlighet för att förödmjuka och förolämpa dem. Många respekterade och äldre judar fördes bort och behandlades som leksaker eller för underhållning; de rengjorde avloppssten i stadens gator, på offentliga toaletter och liknande platser. Tyskarna tyckte särskilt om att förödmjuka skräddaren Noah Chiszerka, som var mycket fet och mycket lång, samt hotell- och restaurangägaren Katy, en kvinna som också var mycket fet och lång. De drev ut Noah med en kvast och Katy med en hink, och tvingade dem att städa stadens mest försummade gator. Tyskar och litauer stod runt omkring och skrattade åt det komiska paret.

Tyskarna omgav ofta platser där unga och friska judar rörde sig och utsåg flera personer som de sedan skickade från Ukmergė för att arbeta på gårdar närmare Vilnius.

Massavrättningar av judar genomfördes den 1, 8 och 19 augusti 1941 i Pivonys-skogen. Judar fördes till denna skog från ett koncentrationsläger som etablerats vid Vaitkushkis-egendomen. I början av augusti planerades en massavrättning av judar i stadens fängelse. Varje dag skickades fler och fler judar från områdena runt Ukmergė till fängelset.

Den 8 augusti samlade tyskarna en stor grupp unga kvinnor från deras arbetsplatser och skickade dem på en marsch i samma riktning. Efter det fördes alla män och kvinnor till Pivonys-skogen, mördades och begravdes i diken nära underkjolfabriken. Under augusti fördes unga män och kvinnor till denna skog från omgivande städer och byar: Sirvintos, Balninkai, Alanta, Musninkai, Bagaslaviškis, Gedraičiai, Sesuoliai, Kukliai, Vidiškiai, Siesikai och Jonava.

Efter massmorden i juli var fängelset mindre överbelagt, men ytterligare 800 judar fördes dit en vecka senare. Detta Påverkade omedelbart villkoren för de andra fångarna: "Judiska fångar fick hälften av sin ranson eller fick ingen mat alls." Någon tid senare ringde någon från vaktstyrkan fängelsestekörande Kuzmickas och beordrade honom att lämna över de judiska fångarna för avrättning. Samma dag "ankom fyra eller fem lastbilar med tyskar, litauiska poliser och vita armbindor, och de transporterade judarna till Pivonys-skogen. Kuzmickas beordrades också att komma. Han såg lastbilarna ankomma till avrättningsplatsen och de omgavs omedelbart av tyskar som beordrade judarna att hoppa ner i diket och ligga i botten, och sedan sköt dem en och en. Judiska fångar fördes direkt till avrättningsplatsen utan att gå in på Vaitkushkis-egendan, där judar från guettot koncentrerades vid den tiden." Den sandfärgade Opel-bilen som transporterade tyska officerare ledde ut lastbilarna från fängelset. "Vita banditer från Kavarškas och Vidiškės var närvarande vid de efterföljande massmordaken på den 8 och 19 augusti. Alla massmord utfördes enligt plan. Nästan dagligen fördes människor till Vaitkushkis-egendan i grupper på upp till 100 personer. När antalet judar där ökade räckte inte vakterna till. Det fanns inga frivilliga, och hjälp från Kavarškas och Žemaitkiemis hade ännu inte anlänt, så äldre från närliggande byar beordrades att ta med flera personer för att arbeta som vakter. De beordrades alla att anlända till Vaitkushkis-egendan nästa dag, och ibland fördes de dit omedelbart. I det senare fallet skickades folk direkt till avrättningsplatsen i Pivonys-skogen."

Hjälp anlände från Kavarškas och Žemaitkiemis för att genomföra den tredje massmordsaktionen. Čiurkšis ledde Kavarškas-enheten. De anlände alla till Ukmergė och visste redan vad de skulle göra. När de kom fram hade en kolumn av judar samlats vid godsbyggnaden Vaitkushkis. En grupp på 20 personer ledde dem mot Pivonys-skogen. Efter att ha gått ungefär en kilometer genom skogen nådde de en glänta där en ränna på ungefär 20 meter lång, 2,5 meter bred och 2 meter djup hade grävits ut. Nära rännan stod tolv till tjugo män med vita armband och sex tyskar. Judarna tvingades lägga sig ner och knäböja i rännan. De sköts från kanten av rännan. Efter att ha skjutit denna grupp samlades en annan grupp på fyrtio till femtio judar, främst äldre män, kvinnor och barn, vid Vaitkushkis-godset. Vissa kvinnor bar spädbarn i armarna. De beordrades att klä av sig i Pivonys-skogen. De som inte lydde misshandades brutalt med gevärstockar och strimlades på kläderna.

Det tros att totalt omkring 100 litauer och 20 tyskar begick dessa massmord. Skjutningarna varade vanligtvis i 4 till 5 timmar, under vilka de den 8 och 19 augusti sköt 918 judiska män, 337 judiska kvinnor och 88 judiska barn.

Massmordsaktionen som genomfördes den 5 september 1941 var avsedd att slutgiltigt lösa judekvensionen i Ukmergė. Både regelbundna utrotningsenheter och slumpmässigt utvalda personer sköt. De förde människor till avrättningsplatsen i små grupper och hävdade att de skulle ta dem till arbete. Dråpmetoden förändrades inte: skjutning, att slås ihjäl med gevärstockar och att begrava fortfarande levande människor.

Invånare från närliggande byar bildades i grupper för att gräva diken i Pivonys-skogen. Erfarna mördare från Kavarškas kom återigen för att hjälpa till; gruppen bestod troligen av 15 personer.

Under morgon på den 5 september samlades de första kolumnerna av dömda vid Vaitkushkis gods och marcherade under kulsprutepipor till Pivonys skog. När de stod nakna på skogsgläntan beordrades de att stiga ner i diket. Många lyddes inte och slogs med pinnor. Vissa, som fruktade beating, hoppade frivilligt ner i diket. Personer med vita armbindel omslöt resten och pressade ner dem i diket. Människor föll kaotiskt ovanpå varandra. När ordern om att skjuta gavs, öppnade de som ville eller som stod nära diket eld. De bestämde sig för att skicka ytterligare en kolonn judar från Vaitkushkis gods så snart skjutandet upphört. I genomsnitt var varannan timme förde de en ny grupp offer till avrättningsplatsen. Exterminationsaktionen den dagen fortsatte på detta sätt och tog livet av 4 709 judar.

År 1943 genomfördes separata avrättningar av judar i staden. V. Usov vittnade om hur Pashkyavichus sköt en judisk flicka i Pivonys skog i höst 1943.

De enda människorna som återstod i getton var de äldre och sjuka, kvinnor och barn, men deras öde inträffade den 26 september. Vid gryningen omringades getton av beväpnade vakter och utsattes för en brutal attack av tyskar och litauer. Judar tvingades lämna sina hem och fick endast ta med sig en liten mängd mat. De toldes att de skulle föras till ett arbetsläger där alla andra judar i Ukmergė hölls, och att de skulle bli utrenade, alla familjer återförenas med barn och föräldrar, och handelsmän skickas till lämpliga arbetsläger. Klockan 09.00 fördes judarna med tvång till Pivonys skog. Där tvingades de ta av sig alla kläder, och därefter öppnade tyskarna eld på dem med kulsprutor.

En judisk man, Eliyahu Karunski, en skicklig elektriker, hämtades från gettot för att arbeta åt tyskarna. Han var granne med en kristen man som lärde honom yrket, och de arbetade tillsammans i många år. Karunski överlevde även efter att hans son och dotter dött i gettot, men efter att de använt hans tjänster som elektriker blev även han dödad.

Flera judar från Ukmergė flydde och gömde sig på gårdar och i skogarna. De uthärdade många svårigheter och flyttade från plats till plats, men ingen lyckades undkomma fienden. När de tillfångatogs fördes de flesta till den gemensamma graven i Pivonys-skogen och mördades där.

Bland de sista judarna som gick under var Dr. David Gerev och den respekterade äldste Abraham Pik. Den litauiska kirurgen Dr. Dumbris skyddade och gömde initialt Dr. Gerev, som tjänade som hans assistent i kliniken, och lyckades sedan gömma honom hos en bonde. En annan person rapporterade hans närvaro, och han tillfångatogs. Äldste Pik gömde sig länge i en mjölfabrik, men återigen anmälde någon honom.

Allt detta måste komma ihåg. Om så bara för att säkerställa att sådana saker aldrig händer igen. Förmärkningsvärt nog återvände flera överlevande judar från den lokala befolkningen till Ukmergė efter kriget. De hade räddats av Stalins förtryck och deportationer till Sibirien precis innan kriget började. Att bo i den här staden hade inte gått så bra för dem.

Överlevande började söka i Pivonys skog efter massgravar med sina martyrfamiljer och stadsbor. Att hitta graven var inte lätt, eftersom högt gräs täckte ett stort område. Efter noggrann röjning hittade de endast tre stora gravar strödda med mänskliga ben. Enligt lokala bönder som hjälpte dem i sökandet hade de fått veta att det fanns en lång, bred ränna som ledde uppför kullens sluttningar på denna plats. Eftersom det inte fanns tillräckligt med jord för att täcka alla kroppar, drog tyskarna upp vissa kroppar på kullens sluttningar och begravde dem där. Denna hög var tunn och lös. Det tog inte lång tid för regnet att blottlägga de grunda gravarna, och skogens rovdjur började gnaga på och sprida ut kropparna.

Allt detta måste minnas. Om så bara för att säkerställa att sådana saker aldrig händer igen. Mciążaktigt nog återvände flera överlevande judar från den lokala befolkningen till Ukmergė efter kriget. De hade räddats av Stalins förtryck och exil till Sibirien precis innan kriget började. Att leva i den här staden hade inte gått så bra för dem.

De överlevande invånarna skapade en tradition av att samla in benen från offer i Pivonys, särskilt på Tisha B’Av, och begrava dem i en gemensam grav. De överlevande judarna i Ukmergė uppmanade kommunala myndigheter att resa ett monument över offren, men myndigheterna vägrade trots att många av offren hade mördats av stadsbor. Då tog judarna initiativet, samlade in pengar och byggde 1950 sitt eget monument mitt i tre massgravar placerade i en halvcirkel på en platt öppen yta. Monumentet var gjort av betong, 2,5 meter högt och 1,5 meter brett.

Sovjetiska tjänstemän upptäckte långa listor med poster över 12 000 judar med deras namn och åldrar, med största sannolikhet bosatt i Ukmergė och dess omgivning som blivit mördade. Många överlevande hittade namnen på sina släktingar och vänner som var där vid den tiden. Tyvärr gick dessa, likt mycket annat material från Förintelsen, förlorade.

All detta måste kommas ihåg. Om så mycket som för att säkerställa att sådana saker aldrig händer igen.

Källor:

http://holocaustatlas.lt/EN/#a_atlas/search//page/10/item/69/

https://www.jewishgen.org/yizkor/lithuania3/lit3_003.html#Ukmerge

https://kvr.kpd.lt/#/static-heritage-detail/9d4b1247-24f5-4c0a-be75-ccca18f789b6

https://starcom68.livejournal.com/1960012.html