Massmord på judar vid den judiska begravningsplatsen i Jurbarkas (370 personer)

Den systematiska utrotningen av judar i Jurbarkas fortsatte från juni till september 1941. När kriget mellan Sovjetunionen och Tyskland började den 22 juni 1941, låg staden 24 km bort i gränsområdet för Gestapo i Tilsit. Vid ett möte i borgåldermannen I. Hepners kontor beslutades det att den första kampanjen för massutrotning skulle äga rum den 3 juli 1941 under eftermiddagen. Den judiska begravningsplatsen utsågs till avrättningsplats. Den 40:e Gestapo-brigaden anlände till staden. Tillsammans med den lokala polisen började de samla in judiska män. Polisen samlade judar i grupper om 30 personer. Tomma grossistlager fylldes med människor. Senare fördes de till marknadstorget, där det vid omkring klockan 13:00 redan fanns 300 judar och flera dussin sovjetiska aktivister. På grund av det otillräckliga antalet hämtades ytterligare 60 judar in, tillsammans med 3 kvinnor med barn som inte ville skiljas från sina män. Kolonnen rörde sig mot begravningsplatsen. Under denna åtgärd fanns cirka 350 personer på begravningsplatsen; kolonnen marscherade tre i bredd. Judar som redan varit på begravningsplatsen grävde en lång ditch och grävde sedan tre till. När kolonnen anlände gavs en order - de som inte grävde skulle bryta trädgrenar och kamouflera platsen från vägen och staden. Skjutandet pågick i fyra timmar.

I modern tid har tragedin med judarna i Jurbarkas speglats i polemiken mellan olika grupper i det litauiska samhället: de som anser att information om aktivt deltagande i utrotningen av Litauens judiska befolkning är förtal av det nationella underjordsmotståndet, och de som vill se och läsa sanningen, oavsett hur bitter och förfärdlig den än må vara.

I sambandelse med 70-årsminnet av början av andra världskriget på litauisk mark och starten på den totala utrotningen av litauiska judar, beställde Jurbarkas regionalmuseum - med medel från kulturstödsfonden i Litauens kulturministerium och stadens kommunala budget - en dokumentärfilm om de judar som bodde i denna stad före andra världskriget. Filmbolaget "Filmų kopa" utförde beställningen och skapade dokumentärfilmen "När jiddisch hördes i Jurbarkas".

"Obelyai, Zarasai, Anykščiai, Tauragnai, Molėtai." Nånstans långt borta hörs en kör, och på skärmen passerar namnen på litauiska städer och shtetls, ingraverade på hebreiska och litauiska på stenmurarna i Valley of Communities i Yad Vashem-minnesmärket i Jerusalem. Berättarrösten listar stilltvis och sorgmodigt namnen på städer och shtetls. Vilket litauiskt hjärta skulle inte darrat av kärlek och nostalgi vid ljudet av de välbekanta namnen på födelseplatserna från barndomen, där man föddes och växte upp, där ens släktingar bott i århundraden! Vilket hjärta hos en Litvak - en litauisk jude - skulle inte dras samman av nostalgi, skarp smärta och sorg när man minns dessa namn!. För judar är varje stads- eller shtetlnamn en påminnelse om en ruinerad, försummad och obehärskad judisk begravningsplats, om hus som en gång byggdes och för alltid övergavs under Förintelsen, men också - vilket är mycket värre - om långa, 20-30 meter höga gravhögar nära shtetlarna eller på skogsgläntor, högar under vilka vilar resterna av människor som, före den 22 juni 1941, var fullvärdiga medborgare i Litauen, födda, uppväxta och bosatta i just dessa shtetls.

Och på skärmen visas dokumentärfilmen om judarnas liv och död i Jurbarkas “Kai apie Jurbarką skambėjo jidiš” (“När jiddish hördes i Jurbarkas”). Berättaren för lugnt och obehMgClt ut hur och när judar från väst kom till Jurbarkas, hur de fick tillstånd att bo där, och hur grundligt och permanent de etablerade sina liv på den nya platsen. Det judiska folket är inte nomader. För sex århundraden sedan bosatte de sig här och var övertygade om att deras ättlingar skulle leva här i många generationer.

Filmens bilder flyter i rytm med berättarrösten. Det vardagliga livet flyter fram fridfullt: judarna var skickliga hantverkare, köpmän, etablerade kontakter med lokalbefolkningen, gator uppstod, staden växte och judarna blev en integrerad del av den. Så såg det ut för dem i sexhundra år: de misstänkte inte att de bodde på en vulkan som kunde få utbrott. Verkligheten visade sig vara skoningslöst grym mot judarna. Vem bland dem kunde föreställa sig att alla dem - från de äldsta äldste till spädbarn - en dag skulle bli skoningslöst mördade och begravda av sina tidigare grannar, och att stadens liv skulle fortsätta som om inget hänt, men utan dem?!

…Berättaren rapporterar: ”Jurbarkas, bekvämt beläget för handel och hantverk, lockade till sig judar. Vad skulle en litauisk shtetl kunna utan judar? Jurbarkas var inget undantag: med judarnas deltagande förvandlades det till en riktig stad. Under början av 1700-talet, särskilt efter att Jurbarkas fått Magdeburgsrättigheter, blev dess judiska samhälle talrikt och inflytelserikt. Den 9 september 1642 fick judarna ett 'Privileg' och rätt att åtnjuta alla medborgerliga rättigheter - att köpa markområden och bygga hus på dem.” Gator dök upp i staden, huvudgatan - Kauno - byggdes, hela kvarter växte fram, en extraordinärt vacker träsynagog blev uppförd och en judisk kyrkogård uppstod.

Framför betraktarens ögon utspelar sig stadens historia och dess judiska samhälle. Vid mitten av 1800-talet fanns det inget hantverk eller ingen specialitet som stadens invånare inte hade bemästrat. År 1918–1920 deltog judar självuppoffrande i kampen för Litauens självständighet. Ett nytt avsnitt av filmen: på den gamla judiska kyrkogårdens område möter tittarna en ung vacker kvinna, Jurbarkas invånare Rita Mažeikaitė. Enligt henne lockade den mystiska världen på den judiska kyrkogården henne redan från barndomen - hon älskade att komma till denna tysta hörna av staden och läsa böcker i stillhet och ensamhet. Efter skolan studerade hon psykologi vid universitetet i Vilnius. En dag såg hon en annons: judar som förberedde sig för att flytta till sitt historiska hemland bjöds in till kostnadsfria kurser i hebreiska. Och hon, en litau sjuk som inte skulle någonstans från sitt födelseort Jurbarkas, gick dit för att studera hebreiska. Hon visste ännu inte varför hon behövde hebreiska, men på något sätt visste hon att det var nödvändigt och studerade flitigt.

På väg hem försökte Rita läsa inskriptionerna på minst en gravsten. Och - hon lyckades! På så sätt gick hennes långvariga dröm i uppfyllelse - att få läsa vad som stod på gravstenarna om dem som ligger begravda på denna kyrkogård. Hon läste korta historier om deras liv på gravstenarna som om de vore sidor i böcker av sten. Sedan bestämde hon sig för att städa upp denna gamla kyrkogård och restaurera gravmonumenten. Arbetet på kyrkogården är omfattande, men Rita utför det ihärdigt. Varför? För att detta är hennes stads historia. "Efter allt, detta är inte bara judiska monument, de är också mina monument. Om jag inte kan uttrycka min respekt till dem som byggde vår stad på något annat sätt, så ska jag åtminstone göra det så gott jag kan", säger Rita. I många år har hon restaurerat kyrkogården och gravstenarna, som inte rörts av någon hand sedan andra världskriget. Det finns troligtvis mer än 220 sådana kyrkogårdar i Litauen, men Rita Mažeikaitė är den enda personen i Litauen (och kanske i hela Europa) som osjälviskt ägnar sin fritid åt att restaurera en föräldralös judisk kyrkogård.

.Jurbarkas är en liten stad: lituanier, judar - allt sammanflätat, blandat, sammansmeltat. Nu minns äldre, utbildade människor nostalgiskt den oåterkalleliga tiden före kriget, "när jiddisch hördes i Jurbarkas".

De lokala invånarna Aldona Ogorodnikova och Irena Černyavičienė minns namnen på bekanta judar, sina klasskamrater, och återkallar detaljer om deras liv och relationer: judarna var vänliga, alltid uppmärksamma och förstående inför grannarnas önskemål, lånade ut pengar utan krav på säkerhet eller ränta, kom för att hjälpa till och hjälpte till så mycket de kunde. De äldre kvinnorna minns att judarna talade bra litauiska och la stor vikt vid att utbilda sina barn, och strävade efter att de judiska barnen skulle lära sig folkets språk som de skulle leva bland från en tidig ålder, och sparte inte på pengarna för deras utbildning.

…Mot bakgrund av en sång av litauisk popmusiks grundare, Daniel Dolskis, dyker vyer över det förkrigstida Jurbarkas upp. I dokumentärfilmen passerar en serie gruppfotografier av medlemmar i judiska organisationer, så modernt i det förkrigstida 20-talet. Historiska nyhetsprogram om judiska yrkesaktiviteter varvas med samtida scener, vilket skapar en effekt av att föra händelserna närmare tittaren.

…Teatern visar en modern pjäs om judar som en gång levde här… Passioner kokar på scenen – skådespelarna presterar briljant, litauiska talas på scenen eftersom, som är känt, det judiska språket dog ut för 70 år sedan; det mördades i juli 1941 i skyttegravar genomdränkta av varmt blod. Detta språk förvandlades till stön och ropen från omänsklig förtvivlan, smärta och lidande hos människor som redan skjutits men ännu inte dött. Yiddish hördes inte längre i Jurbarkas under sommaren 1941 eftersom det var språket för ett oskuldigt dödat, medlösningslöst sönderslaget folk som hade levt i Litauen i århundraden utan att skada någon…

Huvudrollen för en kvinna i pjäsen spelas av skådespelerskan Liana Kriauciūnienė. Hon föddes när det inte längre fanns några judar i Jurbarkas. Liana berättar om hur hon arbetade med sin roll: hur mycket kärlek för denna judiska flicka, hur mycket andlig renhet och förståelse skådespelerskan la i rollen hon spelar… Skådespelaren Alvidas Šimaitis såg judar under sin barndom och talar varmt om hur han mindes dem. Pjäsens regissör Danutė Samienė förklarar vad som rörde henne i pjäsen om judar och hur hon arbetade med dess produktion.

Läraren och nu pensionären Vladas Andrikis minns hur han, då fortfarande skolpojke, på fredagskvällar före kriget blev tillfrågad av judar som bodde i närheten att tända skattljusen, och de betalade honom alltid 5 cent för det - en riktig förmögenhet för en pojke på den tiden. Från de avlägsna barndomsåren minns han också hur många invånare - både litauer och judar - kastade mynt i gropen som grävts för stadens monumentgrund.

Filmbild: Monument över storhertigen av Litauen Vytautas den store (skulptör Vincas Grybas)

Snart, som om det vuxit fram ur mynten som kastats i marken, växte ett storslaget monument över Vytautas den store fram på denna plats och blev ett klassiskt verk inom litauisk konst. Dess skapare - den kände litauiska skulptören Vincas Grybas - var bland de första 100 litauerna och mer än 200 judarna som sköts av "sina egna" - lokala mördare - under övervakning av nazistiska befälhavare. Bland de skjutna var Andrikis bror.

Unga människor som förvandlats till brutala mördare förstod inte att de inte bara sköt levande människor - judar och litauer - utan även sin egen framtid, sina barns framtid, sköt sitt land och dess framtid. Efter att ha förintat människor plundrade de judarnas egendom och hus, utan att ännu veta att den stulna egendomen inte skulle bringa lycka varken åt dem själva eller deras barn.

Vid filmens 18:e minut visas en stor sekvens av historiskt nyhetsfilmsmaterial: till ljudet av triumfstudenter går nazistiska trupper in i staden, och lokala invånare hälsar dem glatt med blommor. Gatorna är dekorerade med trikolorflaggor av litauiska och nazistiska flaggor. Efter 1–2 dagar kommer de litauiska flaggorna att försvinna i 48 år. Detta var fallet i Jurbarkas, precis som i resten av Litauen.

Äldre tittare som inte har förgiftats av antisemitisk propaganda, och som är bekanta med Litauens historia - inte från moderna historieböcker utan genom personlig erfarenhet, föräldrarnas ärliga berättelser eller samvetsgrann historisk forskning - vet: upproret mot den sovjetiska makten förbereddes av den litauiska aktivistfronten (LAF), som grundades under uppsikt av nazistiska underrättelseorgan i Berlin. Lokala LAF-enheter i Litauen delade ut flygblad i smyg där de uppmanade till att möta den tyska armén med värdighet.

Med en appell till Litauens befolkning å Levande regeringens väg, utropad den 23 juni 1941 och ledd av Juozas Ambrazevičius-Brazaitis, talade en regeringsrepresentant, Ljonas Prapolionis, till Litauens medborgare via radion i Kaunas.

Den nuvarande administrationen i Jurbarkas oro över filmen ”När jiddish hördes i Jurbarkas” beror på något annat än filmens professionella kvaliteter. Saulius Beržinis är en av Litauens mest välrenommerade samtida dokumentärregissörer, författare till omkring 40 filmer och mottagare av nationella och internationella priser; hans namn står på listan över fyrtio filmarbetare vars verk bidrog till den sovjetiska imperiets undergång; 2004 tilldelades han titeln Årets toleranta person. Självklart har även de mest talangfulla människor misslyckanden, men i det här fallet handlar det inte om filmens kreativa eller professionella kvalitet.

Myndigheterna kräver att direktören tolkar vissa ögonblick relaterade till Litauens historia från 1939 till 1990 på ett lika primitivt och oprecist sätt som i skolböckerna i historia, vilka upprepade gånger har utsatts för allvarlig negativ kritik. Deltagandet av "vita armbindare", liksom andra nazistiska medarbetare i utrotiandet av Litauens judiska befolkning, är bland de frågor som knappt nämns i skolböckerna, endast kortfattat och i förbifarten. I den historiska forskningen hos vissa litauiska historiker finns det även många förvridningar i beskrivningen av den lokala befolkningens deltagande i den "slutgiltiga lösningen av den judiska frågan". Den styrande elitens önskan att rättfärdiga samarbetet av en känd del av den litauiska befolkningen med nazistregimen under andra världskriget manifesteras tydligt i den inrikespolitiska debatten.

Jurbarkas invånare A. Ogorodnikova och I. Černyavičienė minns hur nazister grep tag i en judisk pojke och flicka på gatan och tvingade dem att visa hus där judar bodde. Nazisterna gick på gatorna och målade sexhörninga stjärnor på judiska hus med oljefärg. De målade fönsterluckorna på både utsidan och insidan så att det alltid skulle synas (oavsett om luckorna var öppna eller stängda) att judar bodde i det huset. Kvinnornas berättelse kombineras med historiska nyhetsfilmsupptagningar. Förmodligen ägde någon form av tragedi liknande "Kristallnacht" även i Jurbarkas…

Båda kvinnorna minns med bitterhet de förfärdsfulla förnedringarna som Jurbarkas judar utgjorde: de tvingades, inklusive äldre människor och gamla män, att dansa, springa och hoppa. Uppsiktsmän piskade dem med piskor, tvingade dem ner i vatten med kläder på, och tvingade dem att förstöra ett mästerverk inom litauisk träarkitektur - synagogan som byggdes 1790.

…Mot bakgrunden av den tragiska judiska sången ”Shtiler, shtiler, lomir shvaygn…” (”Tyst, tyst, låt oss vara tysta…”) dyker ett fotografi från sovjettiden upp på skärmen: sex judar står nära obelisken vid avrättningsplatsen. Här mördades 1 222 judar från Jurbarkas, som bodde i den här staden. Dessa sex som står nära monumentet är de överlevande judarna.

Sången ”Shtiler, shtiler” kopplar samman den visuella serien – minnesobelisken i Jurbarkas med Hedersmuren vid det världsberömda Yad Vashem, det nationella institutet för minnet av nazismens offer och motståndsrörelsens hjältar i Jerusalem. På Hedersmuren, inhuggen i berget, står 916 namn på litauiska ”Rättfärdiga bland nationerna” – människor som under kriget riskerade sina egna liv och sina närmstas liv för att rädda judar från en oundviklig död. Litauiska namn och efternamn passerar framför åskådarens ögon: Pyatronėlė och Jonas Zaronas, Pyatronėlė och Bronys Bialackas, Pyatronėlė, Ona, Dominikas och Pranas Toliušas, Jonas Gudavičius, Pranas Švestis, Bronislava och Izidorius Paulauskas… I vissa fall åtföljs namn och efternamn av fotografier på judarnas räddare; i andra fall finns endast efternamn och fotografierna saknas.

Man skulle kunna tala länge och i stor detalj om S. Beržinis dokumentärfilm, som strikt och konsekvent, med stöd i historiska dokument, fotografier, historiska och samtida nyhetsfilmer, minnen och vittnesmål från samtiden, berättar om tiden då jiddisch hördes i Jurbarkas. Filmen varar i ungefär 40 minuter och väcker svåra känslor och tankar om tragiska sidor i Litauens historia och dess nutid. Den innehåller varken onödiga detaljer eller tröttsam ordrikedom.

Efter att ha sett filmen konstaterade kulturchuvudförvaltningen Daura Gedraitienė, med hänvisning till åsikter från medlemmar i kommissionen för stadens image (det visar sig att sådana kommissioner faktiskt existerar!), med den karaktäristiska abrupthet som vissa tjänstemän uppvisar, bestämt: ”Vi köpte en film, men vi fick en katt i en säck.”

Om Gedraitienė ville förolämpa regissören lyckades hon fullkomligt. Men detta var bara början. Sedan kom en bedömning som mer liknade en åklagelse: ”Filmen uppmuntrar inte bara inte till kärlek för Litauen utan motsäger också definitivt den historiska sanningen.” Det är förvånande: hur vet tjänstemännen vad som är den enda korrekta ”historiska sanningen”? Vem och var skickar de cirkulär om denna ”historiska sanning” som de så flitigt bevakar och sprider?

I det nära förflutna, när Litauen fortfarande var en del av Sovjetunionen, kunde fraser som ”filmen främjar inte kärlek för moderlandet”, ”filmen förvrider den historiska sanningen om den sovjetiska verkligheten”, ”filmen förtalar den sovjetiska makten och det sovjetiska folket som bygger kommunismen”, etc, höras i vilken förvaltningsinstitution som helst, från kolchosordföranden och kulturministern till den allmänna sekreteraren för CPSU:s centralkommitté. Vid den tiden fanns det många tjänstemän som kallades ”konstkritiker i civila kläder”, det vill säga anställda vid stats säkerhetsmyndigheter, parti- och sovjetiska övervakare av kreativa människor. De var inte särskilt artiga mot konstnärer: om de i sin åsikt ansåg att filmen ”förvrängde den historiska sanningen”, ”förtalade det sovjetiska folket - kommunismens byggare”, etc, förstördes filmen eller, som bäst, lades på hyllan som förbjuden att visa. Ödet för skaparna av sådana filmer var tragiskt: de utsattes för hårda repressalier eller berövades möjligheten att arbeta professionellt under många år.

Hur kunde det bli så att politiker och administratörer i dagens självständiga Litauen lägger sig i historikernas arbete och avgör hur vissa historiska dokument, perioder, händelser och historiska personers verksamhet ska bedömas? Ibland går tjänstemän över sina befogenheter och beställer inte bara konstverk, utan tar sig också rätten att döma dem å folkets vägnar.

Andrikis vittnar från skärmen: ”Jurbarkas skottlag bestod av tidigare ’vita armbandsbärare’, šauliai (’Föreningen för Šauliai’ - en paramilitär organisation i det förkrigstida Litauen) och poliser, under ledning av gymnastikläraren Mikolas Levickas, min tidigare lärare. Poliser, šauliai och ’vita armbandsbärare’, ledda av M. Levickas, fångade in judar och andra dömda till döden, arresterade och mördade dem. Det fanns Romka Levickas och hans andra bror, šaulys Vincas Ausiukaitis, Engeleika, Pranas Bakus, Almonaitis, polisen Krengelis, Urbonas, Krisiunas, Marcinkus, Nivis och andra. Och nazisterna sköt inte där längre; de filmade och fotograferade bara, men deltog inte själva,” säger 88-åriga stadsbo V. Andrikis, ”det var litAuannerna som hade makten.”

Andrikis deltagande i filmen, han som var kommunist under sovjettiden, irriterar särskilt företrädare för administrationen i Jurbarkas. De tror på något sätt att V. Andrikis uttalar mördarnas efternamn i en ”åklagarröst”. Tydligen borde man tala om mördarna i någon annan ton.

”De litauiska folket i den här filmen kallas för judemördare (žydšaudžiais). Inte direkt, men genom att nämna dem som sköt med sina efternamn, trots att historiska dokument visar att varken polisen i Jurbarkas eller Jurbarkas šauliai organiserade skjutningarna, utan SS-enheten stationerad i Tauragė. Det var tyskt arbete. Det var tyskarnas verk. Eftersom filmen är gjord med statliga medel, bör det enligt mig inte tillåtas att visa den för publiken när den blir en antistatsfilm,” sa D. Gedraitienė.

Även om filmen inte anklagar det litauiska folket för något eller kallar dem för judemördare, använder kulturdepartementets chef ett trött sätt: hon försöker dölja specifika bödelar, som har individuella för- och efternamn, bakom hela det litauiska folket.

När S. Beržinis fick höra att han kallats författare till en antistatsfilm, uppgav han att alla namn som nämns i filmen har verifierats av dokument från Litauens specialarkiv och publicerade vetenskapliga verk. Och för att utesluta vidare diskussioner om ämnet placerade han exakta textreferenser till vetenskapliga verk och arkivdokument i bakgrunden av filmrutorna, där efternamnen på de som nämns av V. Andrikis är registrerade.

Efter att ha sett filmen sade en anställd vid regionalmuseet, Adelė Meizeraitė: ”Oavsett om någon tycker om den eller inte kommer vi att behålla den filmen, likt andra utställningsföremål. Museitarbetare tillhör inget parti och utför inga partiorder. Om vi fortsätter att anklagas för att ha beställt en film som är riktad mot Litauen, kommer vi att överklaga till Kulturministeriet gällande filmens konstnärliga bedömning.”

Museéanomalistans ord låter som den professionella värdigheten hos en person som känner och älskar sitt yrke - att göra museumsgästerna bekanta med sin födelsestad historia och de människor som i århundraden byggde upp staden. In i detta land, in i denna stad, kom nazisterna och väckte grymma instinkter hos tusentals Mikolas Levickases, som förvandlades till monster som förde med sig obefläckad skada på judar, deras hemland och sitt folk. Så hemskt är det att försvarare av dessa monster framträder i mänsklig gestalt!

Och man vill säga många snälla ord till museearbetarna för att filmen "När jiddish hördes i Jurbarkas" inte samlar arkivdamm, för att de visar den för den publik som den skapades för, och för att de modigt bedriver utbildningsarbete bland invånarna i Jurbarkas. Det är hög tid att berätta sanningen för folket om tragedin som utspelade sig på litauisk jord och att nämna de lokala utförarna av Hitlers planer för den "slutgiltiga lösningen på den judiska frågan" vid namn.

Den 3 juli, dagen då 1 222 judar i Jurbarkas sköts ihjäl, vill museearbetarna visa denna film hela dagen - till minne av stadens invånare som dog som martyrer.

Vad händer nu? Kommer stadens och Litauens allmänhet fortsätta att skylla på utlänn Panting och judarna själva för förstörelsen av Litauas judiska samhälle, eller kommer de att korrekt förstå den bittra men nödvändiga sanningen om historien för landet och folket, som hittills inte bara har tystats ner utan även förskönats, och förvandlats till martyrer och hjältar?

Hela pressen och internetpublikationerna i Jurbarkas deltog i debatterna om Beržinis film. Den republikanska tidningen Lietuvos rytas publicerade en artikel av Erika Baronaite med titeln "Blodig judisk historia - som salt i sår". Ingen av artiklarna innehåller några professionella invändningar mot filmens skapare.

Många läsarkommentarer dök upp i Jurbarkas internetpublikationer, men artikeln av E. Baronaite väckte det största antalet kommentarer. En av dem, kommentar nummer 537, signerad med namnet "Rasa", är värd att citera: "Jag tycker verkligen synd om de kommentatorer som tror att Beržinis har fört illtals om Litauen. Det är ni med era dumma kommentarer som förtilltals om det. Regissören visade bara fakta i sin film. Är det inte ett faktum att vissa litauer frivilligt deltog i mordet på judar? Istället för att erkänna detta grymma faktum och fördöma brottslingarna, letar ni efter ursäkter åt dem. Bara för att vissa judar tjänstgjorde i NKVD, borde deras barn ha dött? Fanns det inte litauer eller ryssar i NKVD? Så, enligt er, borde huvudena på litauiska och ryska barn ha krossats med gevärstockar? Vakna upp. Låt oss äntligen vara en medveten nation som fördömer sina skojare och är stolt över sina hjältar."

Källor:

https://defendinghistory.com/фильм-о-юрбаркасе-в-котором-давно-не-зв/36656

http://holocaustatlas.lt/EN/#a_atlas/search//page/7/item/65/