Massmord på judar i Mariampol-distriktet

I juni 1940 annekterades Litauen av Sovjetunionen och blev en sovjetrepublik. När den röda arméns trupper marscherade in i Mariampol möttes de av glädjefullt välkomnande från många judar. Detta upprörde vissa litauer, och under tre dagar herjade litauiska vándaler i staden. Många judiska hem fick sina fönster krossade, och även många skyltfönster i judiska butiker slogs i bitar. Ett ögonvittne rapporterade att staden såg ut som om den hade bombats. Faktum är att många av upploppsmakarna arresterades men släpptes efter att ha undertecknat ett löfte om att inte upprepa sådana handlingar.

Enligt de nya reglerna nationaliserades de flesta fabriker och butiker som ägdes av judar i Mariampol. Alla sionistiska partier och ungdomsorganisationer upplöstes, och flera aktivister anhölls. Judiska utbildningsanstalter stängdes. Tillgången på varor minskade, och som en följd av detta steg priserna kraftigt. Medelklassen, som till största del bestod av judar, led stort och levnadsstandarden sjönk gradvis. Flera familjer, som ägde nationaliserade fabriker eller butiker, deporterades djupt in i Ryssland.

På söndagen den 22 juni 1941, i gryningen, bombades Mariampol av tyska arméflyg. Stads WAS centrum förstördes. Tjugo personer, de flesta av dem judar, dödades. Judar som blivit hemlösa sökte skydd i judiska hem som förblivit intakta.

Den tyska armén gick in i Mariampol nästa dag, måndagen den 23 juni 1941, omgav staden och blockerade alla vägar österut. De flesta judar som flytt staden var tvungna att återvända. Många dödades av litauer som bakhålltog dem. Endast ett fåtal lyckades nå Ryssland.

Litauerna välkomnade tyskarna med öppna armar och påbörjade omedelbart åtgärder mot judarna. Redan under de första dagarna av ockupationen arresterades judar på fabricerade anklagelser. Alla de arresterade mördades i en grop cirka 4 km från Mariampol i riktning mot Vilkaviškis.

Judarna tvingades gå till arbete varje morgon: männen fick städa skräp, kvinnorna fick arbeta med jordbruk och hushållssysslor. Äldre människor, inklusive stadens rabbin Avraham-Zeev Heler, tvingades sopa gatorna.

Avraham Dembner, ursprungligen från förorten Tarpuč, återvände till Mariampol från Ryssland 1946, och tidigare grannar berättade för honom om flera unga människor som gjorde motstånd mot tyskarna och deras litauiska medhjälpare efter att ha blivit skickade till tvångsarbete. 24-årige Zeev Papirnik tog ett gevär från en litauare, sköt en av dem till döds och sårade en annan. Han torterades och dödades.

Mendel Agronitsky gjorde motstånd mot mördarna som kom för att föra bort honom till arbete och separerade honom från sin hustru och sina döttrar. Han sköts på fläcken.

Flera unga judar, inklusive bröderna Wilkožirsky, Palnitsky och Ruzhnitsky, hängdes offentligt på marknadstorget för att de gjort motstånd mot tyskarna.

Den 15 juli 1941 utfärdade guvernören av Mariampol-distriktet ett order enligt vilken: 1) Judar förbjöds att gå på följande gator: Vytauto, Čerč, Donelaičio, Petras Arminas och Dariaus och Girėno; 2) Judar förbjöds att besöka stränder, parker, kaféer, restauranger, bibliotek och liknande platser; 3) Judar förbjöds att köpa mat på gator, vägar, i bakgårdar och på marknader. De fick köpa mat i särskilda butiker utsedda av borgmästaren eller i vanliga butiker vid begränsade tider; 4) Judar förbjöds att använda tjänster från icke-judar; 5) alla judar, oavsett kön eller ålder, måste bära en gul lapp på framsidan och baksidan av sina kläder i form av en "Magen David" med en diameter på 8-10 cm. Varje jude som upptäcktes utan lapp skulle fängslas.

En dag fördes en grupp judar till synagogans gård och tvingades ta ut alla Torahrullar och heliga böcker från synagogerna, stapla dem och bränna dem. Chanan-Muzikant - en musiker och "badkhan" (komiker) på bröllop - hoppade in i elden för att rädda en Torahrull. Tyskar drog den ur hans händer och kastade ner honom i elden igen. Han blev brutalt misshandlad.

Det fanns även en order om att hälsa på varje tysk soldat genom att ta av sig hatten och buga djupt. En gång märkte Ayerov, en före detta lärare vid den judiska mellanstadiaskolan - en mycket artig och lugn man, men eftertänksam och något förvirrad - inte en tysk soldat och hälste inte på honom. Tysken slå en Ayerov, som utan tvekan slog tillbaka. Han arresterades och mördades i fängelset.

Samma månad publicerades en order som krävde att judar skulle lämna sina hem och samlas i synagogor och flera angränsande byggnader. Det var lättare för tyskarna att angripa judar i det trånga området, skicka dem till tvångsarbete och övergreppa unga kvinnor på natten. Från tid till annan valde tyskarna ut unga, starka män för så kallat "arbete" och dödade dem sedan på platser nära staden.

I augusti tvingade tyskarna unga judiska män att gräva stora diken bakom barackerna vid floden Šešupė. Männen fick reda på att dikena var avsedda för judar. När de unga berättade detta för sina föräldrar blev föräldrarna så alarmerade att de sprang för att försöka få ordern upphävd, men de misslyckades.

I slutet av samma månad kallades arbetare från det judiska samfundet till landshövdingen i distriktet, som informerade dem om att ett stort ghetto snart skulle skapas nära kavalleribarackerna och det angränsande området. För att bedra dem lovade han att så länge kriget pågick skulle judarna sköta sina samfunds- och ekonomiskaangelser oberoende.

Judarna samlade sina tillhörigheter, förberedde mat för flera dagar och satte igång i en lång karavan mot kasinerna. Vid ankomst separerades männen och drevs in i överfulla stall. Under de kommande dagarna utsattes männen för skoningslös vold och tvingades utföra "idrottsövningar", som tyskarna kallade dem. Judar från Kazlu Ruda, Ludvinava och andra närliggande byar fördes till kasinerna. Den 30:e i samma månad fördes judar från Kalvarija till samma plats. På samma sätt drevs män från dessa grupper in i överfulla stall. Efter det beordrades de att ansluta sig till "idrottsövningarna".

Måndagen den 1 september 1941 mördades judarna i Mariampol, tillsammans med sovjetiska tjänstemän, kommunister och Komsomol-medlemmar. Cirka 7 000 – 8 000 judar och cirka 1 000 personer av andra nationaliteter sköts. De begravdes alla i 8 förgrävda diken, var och ett 70 meter långt, 3 meter brett upptill och 2 meter brett nedtill. Ddikena låg nära floden Šešupė, på höger sida om bron på vägen mot Kalvarija. Massmorden började klockan 10.00 och avslutades klockan 16.00. Mördarna var främst litauer, inklusive universitetsstudenter och gymnasieelever som anmält sig frivilligt för "arbetet".

Judiska män fördes till dikena i grupper om 100 – 200 personer, helt nakna. De tvingades lägga sig i dikena i rader. Maskingevär sköt på dem uppifrån. När det var kvinnornas och barnens tur började en fruktansam och våldsam upplopp, medan berusade mördare började pusha offren ner i dikena och krossa barnens huvuden med klubbor och spadar. På grund av det våldsamma kaoset skadades många offer men dog inte, så de begravdes levande. Litauiska ögonvittnen berättade att de flesta offren var i djup depression, som i en dimma. Andra litauer, som fördes till platsen nästa dag för att fylla i gravarna, berättade att marken under gravarna rörde sig under lång tid efter massakern.

Efter massakrerna delade banditer på bytet som tagits från offren och återvände till staden, där de sjöng berusade och firade hela natten.

Två familjer begick kollektivt självmord. Dr. David Rosenfeld gav sig själv, sin hustru och sin dotter gift. Cantor Lansky tog också gift själv och gav gift till sin hustru och sina tre barn.

Efter kriget reste de överlevande medlemmarna i Mariampols judiska samhälle en gravsten vid begravningsplatsen. År 1992 byggdes ett nytt minnesmärke. Den kollektiva begravningsplatsen nära de militära kasperna och minnesmärket på denna plats bär en inskription på jiddish och litauiska: "Här utgjöts blodet från omkring 8 000 judiska barn, kvinnor, män, och 1 000 personer av olika nationaliteter, som brutalt mördades av nazisterna och deras lokala medhjälpare i september 1941." Samma år restes ett minnesmärke i Šunskas skog nära Mariampol.

Platsen för massgraven och minnesmärket på den bär en inskription på jiddish och litauiska: "Här utgjöts blodet från 200 judar, barn, kvinnor och män, som brutalt mördades av nazisterna och deras medhjälpare år 1941. Må martyrernas minne vara evigt."

I samma närhet, i Rudžiai-lunden, restes ett annat minnesmärke vid en massgrav med ett minnesmärke. Inskriptionen på jiddish och litauiska lyder: "På denna plats mördade Hitlers mördare och deras lokala medhjälpare judar från Mariampol i juli 1941."

I "Hall of Holocaust" på berget Sion i Jerusalem installerades en minnestavla till ära för Mariampols samhälle.

År 1992 restes ett minnesmärke på platsen där den judiska kyrkogården en gång stod.

Källor:

https://kehilalinks.jewishgen.org/mariampol/maria2.html

http://www.holocaustatlas.lt/EN/#a_atlas/search//page/1/item/14/

https://kvr.kpd.lt/#/static-heritage-detail/1cf2838f-6615-491b-898d-6a7962ab501a