José María Gils förtrollade kvarn, den kanariska skattens väktare

I hjärtat av San Bartolomé på Lanzarote ligger en tyst, storslagen struktur - en kvarleva från en bortglömd era, den sista kvarvarande vindkvarnen på ön. Känd som José María Gils kvarn har den under åren varit ett vittne till den rika kulturella och jordbruksmässiga berättelsen i denna kannariska by. Som en gång var ett livligt centrum för produktion av gofio, den kanariska öarnas baslivsmedel, vilar kvarnen nu i förfall. Den byggdes av Baltasar Martin Rodriguez år 1870, och det var José María Gil som tog över den under 1900-talet.

Han förde in en revolution i kvarnens drift genom att införa en dieselmotor för att ersätta dess en gång så graciösa vingar. Kvarnens torn av sten, lera och kalk rymmer tre våningar, var och en med ett unikt syfte. Bottenvåningen användes för förvaring av säd, den andra för gofio eller mjöl, och den översta våningen var där säden hällde i. Den övre träkonstruktionen, som förr roterades av vinden, ligger nu livlös. José María Gils kvarn står ensam och svajar till tidens viskningar.

Men José María Gil var mer än bara en kvarnägare. Han föddes i Gáldar på Gran Canaria och var urkundligen urmakare, förehavande den första presidentposten i föreningen 'El Porvenir' 1930, rådsman under det spanska inbördeskriget och en lojal medlem i Falange. Han fann sin passion i konst och kulturella rörelser och grundade 'Ajei Folkloric Group', samtidigt som han entusiastiskt stödde ett flertal teatrala och festliga aktiviteter.

Källor: Wikipedia, OpenStreetMap, Wikidata, Wikimedia Commons