Genomättat av historia restes CastelBrando under romarriket, omkring år 46 e.Kr, som en befästning för att bevaka kritiska kommunikationsvägar som förband norra Italien med territorier på andra sidan Alperna. Det utgjorde en del av den föralpinska sektionen av Via Claudia Augusta, en betydelsefull romersk väg som löper från Po-dalen upp till dagens Österrike. Intressant nog har en nylig arkeologisk utgravning blottlagt ett brödgårdsugn med en diameter på 3 meter inom castrum, daterat till samma period.
Under den europeiska folkvandringstiden visade sig fästningen vara en livsviktig barriär mot invasioner från nomadstammar. Med tiden genomgick den flera utbyggnader och renoveringar. Under 1200-talet genomgick slottet en omfattande expansion under ledning av familjen Da Camino.
Denna expansion inkluderade imponerande guelfiska-gibellinska försvarsmurar och ett centralt torn, bland andra arkitektoniska underverk. Gherardo III da Camino, en hyllad italiensk feodalherre och militär ledare, föddes i slottet omkring år 1240.
Slottets ägande överfördes till Republiken Venedig, som gav fideiumet till Marin Faliero innan de lämnade över det till familjen Giovanni Brandolino, som därefter blev slottets herrar. Grevarna Brandolini uppdrade under första hälften av 1500-talet till Antonio Maria Brandolini att utvidga slottets centrala del i Sansovino-stil, vilket inkluderade installation av venetianska gotiska fönster med dubbla och trippla spröjs.
Idag kan besökare njuta av en hotellupplevelse i 4-stjärnicenter inom slottets murar, kompletterat med varierande museiexponat som visar vagnar, vapen, dräkter och musikinstrument. År 2009 stod Italiens jordbruksminister Luca Zaia som värd för G8-jordbruksministernas möte i CastelBrando.
Källor: Wikipedia, OpenStreetMap, Wikidata, Wikimedia Commons
Skriven av Nicolo Ciampini
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.