Det sista slaget på svensk jord - Slaget vid Piteå

Slaget vid Piteå ägde rum den 25 augusti 1809 nära Piteå i Sverige. En svensk flottstyrka under befäl av överstelöjtnant C.F. von Hauswolff fick i uppdrag att skära av reträtten norrut för en rysk styrka under general Nikolay Kamensky, som svenskarna hade besegrat fem dagar tidigare vid Ratan. Det svenska försöket att inringa ryssarna slogs tillbaka, och den ryska segern blev den sista striden som utspelade sig på svensk mark under kriget - och förblir än idag den senaste striden som ägt rum i Sverige. Den svenska flottstyrken, som också hade i uppdrag att kapta alla ryska fartyg de mötte på väg norrut, anlände söder om Piteå vid ön Pitholmen den 25 augusti.

När ryssarna såg svenskarna beordrades en rysk soldat att rida snabbt fram för att sprida nyheten om deras plötsliga ankomst, men han dödades av eld från en av de svenska skuta. Bron som svenskarna skulle förstöra var tydligt synlig från vattnet, och man bedömde att den enkelt kunde förstöras med en kanoneld från skutorna. Överstelöjtnant von Hauswolff tyckte dock att det var mer lämpligt att förstöra bron personligen och bestämde sig för att ro ut i en livbåt i riktning mot bron.

Som förväntat hamnade han snabbt under eld från de ryska utposterna på stranden och blev svårt skadad. Befälet gick över till Georg Samuel von Gegerfelt, som beslutade att manövrera de svenska skeppen in i det smala sundet mot bron, men han blev snabbt omringad på båda sidor av ryska infanterister. Ett desperat svenskt försök att nå bron leddes av bland annat löjtenant Everlöf, som avancerade under skydd av några skutor, men han och männen som ackompanjerade honom sköts ner av ryssarna som hade högläget, och en reträtt bedömdes som nödvändig.

Svenskarna konstaterade snabbt att en landstigning sannolikt inte skulle bli möjlig med tanke på de ryska truppernas starka position, men var ändå fastbeslutsna att försöka. Skvadronen upptäckte dock en styrka av tretton ryska transportfartyg som kom in från söder för att försörja de ryska landtrupperna, varpå två svenska skärgårdsbåtar skickades ut för att inleda en attack mot fiendens fartyg. Dessa två fartyg tvingades dock retirera tillbaka till Jarramas när de såg att transportfartygen eskorterades av två tungt beväpnade kanonbåtar. Den svenska skvadronen drog sig snabbt tillbaka söderut när de insåg hur hopplös deras situation var.

Efter slaget drog de ryska styrkorna sig tillbaka norrut, vilket markerade krigets slut på svensk mark. Slagsfältet blev senare ett minnesmärke, uppfört 1999 och ägnat freden och ihågkomandet. Varje år den 25 augusti lägger den svenska kungen Carl XVI Gustaf och den ryska ambassadören i Sverige kransar på platsen för att hedra de fallna soldaterna från båda sidor.

Källor: Wikipedia, OpenStreetMap, Wikidata, Wikimedia Commons