Det var en gång, under Alexandria gyllene sander - en stad svept i varma minnen - som en extraordinär struktur reste sig och vägrade böja sig för tidens tand och de dödas fotsteg. Detta var ingen vanlig byggnad, ty den stod hög och stolt, framgångsrik mot den omgivande ödsligheten, likt en strålande fyr som genomborrade gårdagens slöja. Det var inget annat än Pompejus pelare, en romersk triumfbåge uppförd till ära för den välvillige kejsaren Diocletian.
Känd som ett av de största monumenten som någonsin skapats, står den fortfarande hög idag, 27 meter över sanden, med sin granitstam fläckad av rosa nyanser och kapitälen på toppen i en sval grå nyans som reflekterar det livliga solljuset. Stenen, en dyrbar gåva från det avlägsna landet Aswan, tillför en touche av främmande förtrollning till denna eviga hyllning.
Pelaren, som inte föddes ur Alexandria sander, bär med sig essensen av ett annat land som för länge sedan gått förlorat. Och så står den kvar, som en påminnelse om ett glömt rike, slukat av tidens sander.
Upprest till ära för Diocletian mellan åren 297 och 303 e.Kr, när kejsaren befann sig i Egypten för att tämja upprorröster, stod en staty en gång ovanpå den mäktiga stammen - en praktfull symbol för ära och makt. Men tidens händer har tagit detta skattverk, och lämnat endast basen, 6 meter hög och dubbelt så bred i diameter, att vittna om det förflutna.
På denna bas finns en mirakulös grekisk inskription kvar, dess ord för evigt förseglade i sten, som ett bevis på Publius, Praefectus Aegypti, en tyst åskådare till historien.
Källor: Wikipedia, OpenStreetMap, Wikidata, Wikimedia Commons
Skriven av Mutabor
Diskutera detta med författaren och andra
Inga kommentarer än. Bli först med att starta samtalet.